Av Lars Blomqvist, Svensk Elbrukarförening

De flesta har väl i någon tidning redan sett nattbilden som tagits från satellit och som visar var det bor mest människor med elektrisk belysning. Den bekvämligheten är dock inte jämnt fördelad på jorden – men ska naturligtvis bli det så småningom. I framtiden blir det lika ljust överallt. Många förlitar sig då på att detta går att åstadkomma med hjälp av ”naturkrafterna”, sol, vind och vågor. Det lär dröja, men är det rimligt? När den tekniken är redo har utvecklingsländerna konverterat till västerländsk välfärdsnivå och behöver el för att kyla och göra tillvaron skön och behaglig dagtid och för att lysa och roa sig nattetid – förutom all den el som ett utvecklat näringsliv behöver, såväl dag som natt.

Västerländskt välstånd blir standard
Åt det hållet drar det på de delar av jorden som nu på bilden är mer eller mindre obelysta. Om sådär 60-70 år, när alla dagens småttingar på dagis är pensionärer och mor- och farföräldrar, kommer vårt västerländska välstånd att vara ”standard” över praktiskt taget hela planeten som då har fått ytterligare 3-4 miljarder fler människor att mätta, sysselsätta, belysa och roa. Notera att enbart den befolkningsökningen är ungefär lika stor som hela jordens befolkning på 1960-talet! Men det är samma jordklot.

Det är mycket som det välbefolkade klotet ska tillhandahålla människorna, bland annat el. Den ska, enligt förespråkarna, till största delen produceras av de tre ”naturkrafterna”. Men blåsiga dagar avlöser lugna, blåst och vind hänger ihop och tidvis skymmer moln solen som dessutom inte alls medverkar nattetid. Om vi inte vill lära oss att leva med de här variationerna så måste vi ha en reserv att sätta in när det inte blåser tillräckligt mycket eller när solen är borta. Förlitar man sig då på ”naturkrafterna” riskerar storleken på den erforderliga reserven att bli nästan lika stor som kraftslagen själva. Reservåtgärden kan naturligtvis vara att bygga väldigt många ”naturkrafts”-anläggningar och sprida dem till lämpliga områden; förhoppningsvis är det goda produktionsförhållanden på tillräcklig många ställen för att ge den kraft som behövs. Men vad har man då vunnit ur miljösynpunkt om en mängd kvalificerat tillverkade material och anläggningar står näst intill oanvända.

Med tyngdpunkten på vindkraft blir det problem
En liten räkneövning ”in absurdum” indikerar problemet.
Under en riktigt kall, men kort vinterperiod beräknar man att vi i Sverige behöver ha tillgång till en eleffekt på 29 000 MW. Det klarar vi i dag, men hur skulle det se ut om femtio år med avvecklad kärnkraft och tyngdpunkten överflyttad på vindkraft? Den är som bekant inte att lita på när det är kallt. Nu kalkylerar man med att kunna utnyttja bara ca 6 % av den installerade vindkraftseffekten när det blir riktigt kallt. Anta ändå att den siffran kan fördubblas eftersom maskiner blir effektivare och man blir allt bättre på att hitta bra vindlägen. För att då klara en bistert kall vinter med enbart vindkraft behövs det anläggningar med en installerad effekt på 240 000 MW. Det motsvarar mer än 2 000 ”Lillgrund” spridda över landet till bra vindlägen. Och även om bara en tredjedel av erforderliga 29 000 MW skulle komma från vindkraft eller liknande så motsvarar det ett behov av 750 ”Lillgrund”. Effektbehovet kommer förvisso att tillgodoses, men vi får problem med att hantera väldiga volymer elenergi.

Vind, våg och sol är otillförlitliga
Vind-, våg- och solkraftsanläggningar är otillförlitliga som enskilda energileverantörer, de är helt opålitliga när det gäller effektbehovet vintertid och de utnyttjar materiella resurser dåligt. Innan vi har teknik för att effektivt, tillförlitligt och billigt lagra energin från anläggningarna ska vi vara mycket restriktiva med att bygga ut dem. Helst ska vi tills vidare nöja oss med dem vi har och i stället fokusera på att effektivisera driften av kärnkraftverken och på att öka utnyttjandet av vattenkraften i de utbyggda älvarna.