Av Ann Löfving-Henriksson 
(publicerad 11 januari  2010)

Ann Löfving-Henriksson har reagerat mot enkelspårigheten i mediernas rapportering om ”klimatdebatten” och i synnerhet om bedrägeriet ”Climategate”. Hon prenumererar på GP och har skrivit till dess vetenskapsredaktion och frågat journalisterna där hur man i framtiden kommer att hantera frågan om det som vi här på tidskriften Elbranschen kallar klimatbluffen. Anns brev är så välformulerat att vi med hennes goda minne publicerar det in extenso. 

Som prenumerant av GP undrar jag, hur ni ser på ert journalistiska uppdrag vad beträffar den framtida klimatdebatten. Själv är jag en nyligen pensionerad gymnasielärare. Mina akademiska studier gav viss insikt i den naturvetenskapliga arbetsmetoden t.ex. att data går före ideologi, att om data inte stämmer med hypotesen är det dags för en ny hypotes och att öppenhet är A och O.

Efter examen i såväl naturgeografi som fysik, kemi och biologi blev jag lärare. Så småningom fick jag uppdrag utanför själva skolgolvet bl.a. som Naturvårdsverkets miljöresursperson mot skolan i ABC-län och senare även som Skogsvårdsstyrelsens projektledare för Skogen i Skolan i samma område.

Tiden i den dåtida debatten runt bl.a. ozonhål och skogsdöd gav många lärdomar inte minst att den vetenskapliga skepticismen saknades inom miljörörelsen. Där är den sunda vetenskapliga kritiken borta, där tillåts man att selektivt välja information som stämmer med ens ideologi. Denna min uppfattning har stärkts i takt med larmet om klimathotet.

Tack vare av min ålder har jag kunnat följa miljörörelsens utveckling från en intressant liten välkommen motrörelse under 1960-talet fram till det totala genomslaget för dess åsikter i dagens samhälle och speciellt i (gammel)media. Som exempel på det senare är Margot Wallströms uttalande i P1 sent i höstas där hon säger att hennes valkrets är miljörörelsen. Särskilt allvarligt är att allmänheten lurats att tro att miljörörelsens åsikter är detsamma som insikter grundade på vetenskap.

För ca tio år sedan fick jag erbjudande om att vara med och författa läromedel för gymnasieskolan. Läroplanen kräver vetenskaplig hederlighet och i Duell, Jacobsson, Löfving-Henriksson Naturkunskap A (Liber) förklarade vi i inledningen till kapitlet Klimatförändringarna och Människan att syftet med kapitlet var träning i att bli kritisk till information. Vi visade diagram på förändringar i den globala temperaturen i förhållande till luftens halt av koldioxiden å ena sidan och i förhållande till solens aktivitet å andra sidan, vi citerade IPCC (2001) men också en av dess granskare, den finske docenten i miljövårdsteknik vid Åbo akademi Jarl Ahlbeck. J. Ahlbeck skrev i en artikel att: ”han studerat det mesta som dittills hade rapporterats angående växthuseffekten och att det stod klart för honom att den vetenskapliga kunskapen om jordens klimat ännu inte var tillräcklig för att man skulle kunna förutsäga hur människans utsläpp av koldioxid påverkar klimatet”.

Som diskussionsfråga tog vi upp hur olika intressegrupper kunde se på klimatfrågan.
Då det några år senare blev aktuellt för mig att ensam åstadkomma en ny Nk A bok hade mycket hänt i klimatfrågan. Den s.k. Hockeykurvan, som skulle visa på en onormal global uppvärmning, var knäckt av två kanadensiska statistiker tillsammans med den av USAs senat tillsatta Wegmangranskningen. Analyser av iskärnor i inlandsisarna visade att förändring i luftens koldioxidhalt följer efter temperaturförändringar och inte före så som t.ex. Al Gore har framställt det. Vetenskapliga undersökningar talade alltså emot såväl en onormal uppvärmning som mot koldioxidhypotesen. Trots detta hade klimatfrågan i Al Gores och miljörörelsens tappning fått en allt större medial uppmärksamhet!

Skolans uppdrag är bland mycket annat att lära eleverna att vara kritiska till propaganda och klimatkapitlet i den här boken avslutades med Tage Danielsson ord: ”Utan tvivel är man inte klok”.

Arbetsuppgiften på avsnittet föreslog eleverna:
”… gör som Galilei vrid och vänd på argumenten försök bli mera klok. I hans bok ’Dialog om de två världssystemen’ låter han olika argument föras fram av två personer med skilda åsikter och insikter. Då gällde det den då aktuella frågan om jordens plats i universum. Trampa i hans fotspår och skriv en kritiskt analyserande dialog där olika synpunkter om klimatfrågan får komma till tals”.

Trots att ingen onormal uppvärmning ännu har kunnat påvisas och trots att det inte har bevisats att koldioxiden driver klimatet fortsatte medierna att tala om för allmänheten att ”Jorden har feber” och att våra utsläpp av koldioxid skulle leda till klimatkatastrofer.

Det stora hotet om kraftig global uppvärmning bygger på antagandet att ökad temperatur ger ökad avdunstning och därmed högre luftfuktighet. Speciellt intressant är förhållandet i den övre troposfären eftersom luftfuktigheten där förmodas hindra värmeutstrålning och på så sätt öka atmosfärens temperatur. Problemet är bara att denna s.k. ”hotspot” inte har kunnat påvisas. Tvärtom har vetenskapsmän som R. Spencer och R. Lindzen & Choi under det senaste året dels påvisat att utstrålningen inte hindrats dels kunnat ge förklaring till varför det är så.

I och med att Climategate briserade den 20 november bekräftades också vad de s.k. skeptikerna, tvivlarna, sedan länge har hävdat d.v.s. att en liten grupp forskare (”CRU-gänget”) har kidnappat klimat”vetenskapen”. Denna grupp med rötter bland miljöaktivister har sedan länge manipulerat med data och peer-review-processen och utövat påtryckning på utgivare av vetenskapliga tidskrifter att inte publicera forskning som talar emot deras tes. Dessutom har de undanhållit rådata och på så sätt omöjliggjort för oberoende forskare att kontrollera deras beräkningar. Kort sagt, de har varken arbetat öppet eller efter vetenskapliga principer!

Denna lilla grupp är inte vilken grupp som helst, det är de som tillhandahåller data till Hadleyinstitutet, som i sin tur kontrollerar beräkningarna av den globala temperaturen nu och i framtiden och i förlängningen även IPCC. Professor Lindzen har uttryckt det som att de utgör starten i en speciell form av kedjebrev. Medlemmar i gruppen tillhör dessutom IPCCs skara av huvudförfattare och är just den grupp som i Wegmanrapporten kritiserades för att vara något av en klick och som inte arbetar efter vedertagna statistiska principer.

Efter allt detta måste både IPCCs slutsatser och vår klimatpolitik öppet diskuteras och ifrågasättas! Hittills har ni (på GP, alltså, red. anm.) endast varit miljörörelsens och ”CRU-gängets” (IPCCs) megafoner. Har ni för avsikt att i framtiden förmedla information från dem som likt docent Ahlbeck satt sig in i hela klimatfrågan? Är ni beredda att tvivla med Tage Danielsson och som Galilei vrida och vända på argument från olika forskargrupper?

Är ni beredda att förmedla allsidig, aktuell klimatvetenskap för att bidra till en öppen och hederlig debatt om VAD som driver klimatet och därmed ge allmänheten möjlighet att kräva en omprövning av klimatpolitiken? Kort sagt hur ser ni nu efter allt som hänt i klimatfrågan på ert journalistiska uppdrag?

Med hopp om ett Gott KlimatVetenskapsår på GP!
Ann Löfving-Henriksson

PS Om ni vill få en snabbgenomgång av vad Climategate mailen innehåller och betyder så har Joanne Nova gjort en sammanställning. Den finns under hennes blogg. Som en extra krydda i klimatdebatten kan ni låta era ekonomikollegor gräva i såväl Al Gores som Pachauris ekonomiska intressen i frågan. Den delen av klimatfrågan är också väl värd att informera allmänheten om!