English

Startsidan
r vi p vg mot en snbollsjord? Skriv ut E-post
Är detta vår framtid?

Av professor Lars Franzén

I Elbranschen 4/2010 tar Göran Frostell upp ett väsentligt ämne som kommit i skymundan i den allt mer polariserade debatten om människans eventuella påverkan på klimatet, en debatt som har börjat likna ett religiöst krig. På ena sidan står de som är övertygade om människans inverkan på klimatet, främst genom utsläpp av växthusgaser men även genom ändrad markanvändning och andra direkta och indirekta faktorer. På den andra sidan finns ett stort antal skeptiker inklusive en liten grupp vetenskapsmän, många av dem seriösa klimatforskare, som öppet vågar gå ut med skepticism mot det som i dag blivit paradigm. Bland ”troende” kallas skeptikerna ”klimatförnekare” och dessa tillåts sällan komma till tals i debatten utan förlöjliganden och mer eller mindre uttalade hot.

På 1970-talet var istiden nära
Som klimatforskare sedan några decennier tillbaka har jag själv följt utvecklingen med skräckblandad förundran. Den som var med under 1970-talet minns kanske att istiden då var nära. Pressen fylldes med braskande rubriker rakt motsatta dagens. Tidningarna 2010 har således hotat med mer eller mindre katastrofala följder så fort vädret har förväntats avvika det minsta från ”det normala”, allt som oftast kryddat med hänvisning till global uppvärmning. Varningar av olika klass har levererats för såväl fullt normala frontpassager, som perioder med lite extra efterlängtad sommarvärme. I mina ögon har utvecklingen kring frågor om klimat och väder tagit sig alltmer hysteriska former. För att återknyta till den lilla grupp forskare som vågar gå emot strömmen, finns ytterligare ett icke försumbart antal, som befinner sig i någon slags gråzon, sådana som gärna vänder sig emot den ”etablerade sanningen” under privata samtal, men som inte vågar eller vill visa detta öppet. Ett skäl kan vara att man inte biter den hand som föder en, att uteblivna forskningsanslag eller steg i den akademiska karriären kan bli följden av ett offentligt ifrågasättande eller avståndstagande.

Stadigt bättre efter Lilla Istiden
Jag hade själv nöjet att träffa Göran Frostell under gemytliga former i Stockholm för något år sedan där jag vid Geotecs årsmöte presenterade delar av min egen forskning kring forna tiders klimat. I sin artikel visar Frostell några av de diagram som jag använde för att förklara att klimatutvecklingen verkar följa ett visst mönster under de fem mellanistider som föregått vår egen. För att kortfattat rekapitulera mina slutsatser finns det en tydlig tendens att klimatet blir instabilt mot slutet av mellanistider. Under de sista millennierna kastas klimatet mellan extrema kallperioder och lika extrema perioder med varmt klimat. I de flesta fall upprepas dessa kast ett par gånger och avslutas med en mycket markerad varmpuls på några hundra år. Omsätter vi detta till utvecklingen under vår mellanistid kan mycket väl de extremer vi upplevt vara en upprepning av detta mönster. Går vi tillbaka 2 000 år i tiden hade vi en varmperiod som kulminerade strax efter år noll, alltså antika Roms blomstringstid. Detta följdes av en lika markerad kallpuls centrerad kring år 550. Steget från varmt till kallt innefattar Roms fall och Folkvandringstiden. Med samma regelbundenhet blev det extremt varmt under Vikingatiden (Medieval Warm Period), kanske den varmaste period vi upplevt sedan det s.k. Postglaciala Värmeoptimum för 7 500 år sedan. Vikingatiden följdes av snabbt sjunkande temperaturer mot kulmen av den s.k. Lilla Istiden kring 1650. Denna period kan ha varit den kallaste vi upplevt sedan den ”Postglaciala chocken” för omkring 8 200 år sedan. Sedan Lilla Istiden har klimatet stadigt blivit bättre och för närvarande upplever vi sannolikt liknande förhållanden som under Vikingatiden. Medan tidigare kallperioder av historiker och arkeologer har kallats ”Mörka åldrar” har värmeperioderna utmärkt sig genom kulturell blomstring med stabila samhällsbildningar.

Längre istider och kortare mellanistider
Mönstret de senaste 2 000 året är skrämmande likt det som upprepats under de fem senaste mellanistiderna och detta faktum borde stämma till eftertanke. Betänker man också att mönstret av istider och mellanistider visar att medan istiderna blivit allt längre och längre, har mellanistiderna tenderat att bli kortare (Figur 1).

 

Utvecklingen visar en tendens mot längre och intensivare istidspulser och allt kortare varma uppehåll.

De kortare klimatvariationerna följer en tusenårscykel som kan spåras minst en halv miljon år tillbaka i olika geologiska arkiv. Vad denna klimatcykel beror på vet jag i dagsläget inte, men resultat från min egen forskning pekar mot ett varierat inflöde av kosmiskt stoft, som i sin tur skulle kunna påverka molnbildning och därmed ett varierat inflöde till jordytan av kortvågig strålning från vår viktigaste energikälla, solen. Vad jag definitivt kan utesluta är att människan ligger bakom detta cykliska förlopp. Den globala uppvärmningen sedan Lilla Istiden ligger helt i linje med denna cykel. Jag kan dock i dagsläget inte utesluta att den naturliga komponenten har förstärkts något marginellt av olika mänskliga aktiviteter där jag särskilt tror att förändring av strålningsbalansen till följd av ändrad markanvändning är en viktig faktor. Möjligen kan människans bidrag av koldioxid sedan Lilla Istiden ha brutit händelsekedjan mot en ny istidspuls, men mer om detta nedan.

Första istiden för 2-2,5 miljarder år sedan
Eftersom Göran Frostell återuppväcker istidshotet i sin mångfacetterade artikel vill jag gärna bidra med några ytterligare fakta. Sedan jorden skapades för 4,6 miljarder år sedan har planeten genomlevt ett antal stora istider (Figur 2).

 

Istider under jordens historia. Minst fyra istider har föregått vår egen

Spår av sådana finns bl.a. i olika geologiska arkiv i global skala. Den första av dessa istider inträffade för mellan 2 och 2,5 miljarder år sedan och varade ungefär 100 miljoner år. Nästa stora istid drabbade hela jorden och man tror att även haven var bottenfrusna. Denna istid har fått ge namnet åt den s.k. ”Snowball Earth”-teorin. Man baserar sina slutsatser på att geologiska spår av istiden även finns på platser som då befann sig vid ekvatorn. Det som särskilt utmärkte denna istid var att stora delar av dåtidens landmassor var belägna nära polerna, en mycket stor del låg kring dagens sydpol. Nedisningar startar normalt sett inte i havet utan inleds på land. Denna globala nedisning varade drygt ett par hundra miljoner år (för ca 900-650 miljoner år sedan) och avslutades sannolikt genom att den dåvarande superkontinenten Rhodinia drev isär under omfattande vulkanism (Figur 3).

 

Atmosfärens halt av koldioxid har varierat stort under fanerozoikum. De stora istiderna sammanfaller med extremt låga halter av denna växthusgas.

Även om de geologiska signalerna för halterna av koldioxid i luften är diffusa för denna istid pekar det mesta mot att de var extremt låga. Bidraget från vulkanismen i samband med uppbrottet kan vara en orsak till att istiden upphörde. Under alla omständigheter är det under den följande varma perioden, kambrium, som livet på jorden tog ordentlig fart. Flyttar vi oss en bit fram i tiden till karbon/perm hade kontinenterna åter slagits samman till superkontinenten Pangea. Lyckligtvis befann sig landmassorna inte till lika stor del på höga breddgrader då utan närmare ekvatorn. Den istid som följde berörde därmed mestadels arktiska landområden. Koldioxidhalterna var återigen extremt låga, d.v.s. ungefär som vi har haft det de senaste tre årmiljonerna. Denna, den Karbonopermiska istiden varade knappt 100 miljoner år och avslutades med en uppbrytning av Pangea, återigen med massiva utsläpp av koldioxid från vulkanism. Följande geologiska epoker hade ett relativt varmt och stabilt klimat, där livet utvecklades och frodades. Fram emot tertiär började emellertid kontinenterna åter packa sig samman till något som liknar en superkontinent och framåt slutet av denna period närmade sig koldioxidhalterna åter kritiskt låga nivåer. Framåt slutet av tertiär var det så dags igen för nästa istid, den som vi lever i nu. Spår av is finns från Antarktis redan för 20 miljoner år sedan, på Grönland för ca 6 miljoner år sedan och på våra breddgrader inträffade de första nedisningarna för ungefär 3 miljoner år sedan. Olika geologiska arkiv, som t.ex. djuphavssediment och kinesiska lössjordar visar att det sedan starten inträffat ett 50-tal istidspulser med varierande längd och intensitet. Ett tydligt mönster framträder dock, att medan istiderna i början var korta och de varma mellanspelen långa, har förhållandet vänt under det senaste tiotalet istider, med allt länge kallperioder och allt kortare varma interglacialer (Figur 1).

Jorden närmar sig ett stadium av ständig istid
Den globala temperaturtrenden på lång sikt sedan slutet av tertiär talar också sitt tydliga språk, att jorden närmar sig ett stadium av ständig istid (Figur 4).

 

Syreisotopstudier av djuphavssediment visar en stadigt sjunkande temperaturtrend sedan slutet av tertiär. Temperaturamplituden mellan istid och mellanistid tenderar också att öka successivt.

Två av de viktigaste grundförutsättningarna är uppfyllda; 1/ Större delen av jordens landmassor befinner sig på höga breddgrader (Figur 5).

 

En stor del av jordens landmassor befinner sig för närvarande på höga breddgrader. Detta är en av grundförutsättningarna för omfattande nedisningar.

Antarktis ligger stabilt förankrad kring sydpolen, resten av kontinenterna ligger på norra halvklotet med en tendens att genom kontinentaldrift koncentreras kring nordpolen. Denna nordliga superkontinent tillsammans med det redan nedisade Antarktis utgör en förträfflig plattform för global nedisning. 2/ Sedda ur ett geologiskt tidsperspektiv är koldioxidhalterna under vår istid extremt låga. Studerar man halternas variation under de senaste kalla pulserna verkar själva glacialfaserna ha börjat när halterna legat kring 250-260 ppmv d.v.s. bra några få ppm under de halter som uppmätts för Lilla Istiden. Min egen personliga uppfattning är att Lilla Istiden kan ha varit en första trevare mot nya istidsförhållanden men att utvecklingen bröts genom människans försorg, befolkningsökningen krävde nya odlingsjordar vilket genom avverkning av skog och bearbetning av jorden frigjorde koldioxid. Senare följdes detta av utdikning och ianspråkstagande av torvmarker för odling och bränsle. Slutligen tillkom fossila kolkällor. Allt detta kan ha bidragit till att en för klimatet ogynnsam utveckling bröts (Figur 6).

 

Temperaturutvecklingen under de senaste 2 000 åren.

Det mesta pekar mot en ny superistid
Hur denna antropogena påverkan inverkat på den vidare globala klimatutvecklingen kan vi bara gissa oss till. Möjligen kan utnyttjandet av fossilt kol förhindra eller skjuta upp en ny istidsfas några hundra eller tusen år och på det sättet rädda oss från åtminstone en ny istidspuls. Kanske det kan rädda oss över den kalla fas de samverkande faktorerna från solens inverkan ger, som Göran Frostell redovisar, och låta klimatet vara drägligt för allt liv på jorden ytterligare 100 000 år, men i det långa loppet pekar det mesta mot en ny superistid, som inte kommer att upphöra förrän kontinenterna behagar driva isär och förse oss med en ny portion livgivande och värmande koldioxid. För människor som lever på jorden just nu finns det mer angelägna problem att hantera. Göran Frostell, med sitt långa livsperspektiv, föreslår inrättandet av en ”världsregering” med mandat att avstyra krig och terrorism. Kanske är det i dagens värld med blixtsnabba kommunikationer både genomförbart och nödvändigt, om inte annat som ett redskap för att fördela jordens begränsade resurser på ett mer rättvist sätt mellan världsinnevånarna. Ett sådant organ skulle också kunna medverka till att såväl land- som havsområden avsätts som refugier och genbanker för de miljontals organismarter, som utgör stommen i det globala ekosystem vi satt oss till herrar över. Under inga omständigheter får en eventuell ”världsregering” tillåtas utvecklas som FN:s klimatorgan, med åsiktsförtryck, polarisering och elitism, utan förutsättningslöst och vidsynt ta sig an de stora frågor vi i framtiden kommer att ställas inför.

Ingen utveckling utan fossilt kol
Innan vetenskapligt stabila bevis för att människans utsläpp av växthusgaser verkligen påverkar klimatet i den omfattning som hävdas och att en global uppvärmning utgör ett hot och inte ett hopp, bör klimatfrågan lyftas upp från den skendebatt den utgör. Utan fossila koltillgångar hade den modena industrialismen inklusive utveckling av teknik, jordbruk, transporter och medicin m.m. inte varit möjlig. Vi hade sannolikt levt ungefär som Amishfolket, och jordens befolkning hade varit en bråkdel av vad den är i dag. Vad klimatdebatten i grunden handlar om, och det verkliga problemet, är således inte klimatet utan de sinande tillgångarna på fossil energi (och andra strategiska råvaror), som ska delas mellan allt fler. De kvarvarande resurserna måste därför användas på ett bättre sätt än i dag, inte minst för att utveckla och trygga nya hållbara energisystem bortom kol och olja.

Figurtexter

Figur 1 Utvecklingen visar en tendens mot längre och intensivare istidspulser och allt kortare varma uppehåll.

Figur 2. Istider under jordens historia. Minst fyra istider har föregått vår egen.

Figur 3.  Atmosfärens halt av koldioxid har varierat stort under fanerozoikum. De stora istiderna sammanfaller med extremt låga halter av denna växthusgas.
      
Figur 4. Syreisotopstudier av djuphavssediment visar en stadigt sjunkande temperaturtrend sedan slutet av tertiär. Temperaturamplituden mellan istid och mellanistid tenderar också att öka successivt.

Figur 5. En stor del av jordens landmassor befinner sig för närvarande på höga breddgrader. Detta är en av grundförutsättningarna för omfattande nedisningar.

Figur 6. Temperaturutvecklingen under de senaste 2 000 åren.

 

 




 

 

 

 

 

Marknadsinformation


 EuroEnergy


© 2014 Elbranschens oberoende informationskanal
Joomla! is Free Software released under the GNU/GPL License.