Skyll inte på livets gas!Av Tege Tornvall
Här i Elbranschen har vi i mer än ett decennium kritiserat hypotesen att koldioxid från mänskliga utsläpp skulle påverka klimatet i någon påtaglig omfattning. Många artiklar har belyst frågan ur olika synvinklar. Även inlägg och intervjuer som försvarar hypotesen har ofta publicerats. Och de rena bedrägerierna från klimatbluffarnas sida har skärskådats. Den famösa hockeyklubban har exempelvis fått mycken kritik eftersom den redan när den började användas lätt kunde bevisas vara en ren förfalskning. Nästan alla aspekter på klimatet (och de ständiga klimatförändringarna) har belysts. Vi har kunnat konstatera att vetenskap har fått stryka på foten och ersatts av politiskt flum och födkrok för diverse lycksökare med ”klimatsmarta” lösningar. Hit hör inte minst vindkraftsbedrägeriet.
I nedanstående utomordentliga och välskrivna sammanfattning av redaktör Tege Tornvall summeras överskådligt mycket av det som har framförts genom åren.
Enligt FN:s klimatpanel IPCC har atmosfärens halt av CO2 sedan slutet av 1800-talet ökat från ca 280 till 390 ppm (från 0,028 till 0,039 procent). Samtidigt anses världens medeltemperatur ha ökat med en (1) grad.
Detta oroar IPCC, som menar att uppvärmningen drivits och drivs av ökande CO2-halt främst genom utsläpp från mänsklig verksamhet. Påstådd, av människan orsakad global uppvärmning kallas AGW = Anthropogenic Global Warming.
Därför varnar IPCC världens politiska ledare och beslutsfattare för fortsatt CO2-driven uppvärmning och manar till drastiska och kostsamma åtgärder för att minska CO2-utsläpp från mänsklig aktivitet.
Men jorden har enligt allmänt kända och vedertagna geologiska, paleontologiska och andra rön många gånger tidigare varit betydligt varmare, hyst ett rikare biologiskt liv och haft mångfalt högre CO2-halt – men nästan aldrig lägre än nu.
Även efter senaste måttliga ökning är jordens nuvarande CO2-halt historiskt sett låg. Den har med variationer minskat från ca 80 procent (800 000 ppm) för fyra miljarder år sedan till dagens 0,04 procent (390 ppm), mätt på vulkanön Mauna Loa i Hawaii.
Kol finns med sedan the Big BangAll CO2 i jordens atmosfär och hav är bildad från i jordskorpan rikligt förekommande kol. Detta kol finns med sedan jorden skapades för ca 4,5 miljarder år sedan. Efter väte och helium hör kol till de först bildade grundämnena efter the Big Bang och är sedan dess universums fjärde vanligaste grundämne.
När jordskorpan stelnade för över fyra miljarder år sedan öste gigantiska vulkanutbrott ut enorma mängder helium och väte, som blev vår första atmosfär. Jorden bombarderades också med ishaltiga asteroider och andra himlakroppar, som skapade jordens oceaner.
Där uppstod jordens första liv, och vulkanerna började också sprida vattenånga och CO2 i atmosfären. För över 3,5 miljarder år sedan började mikroorganismer genom fotosyntes ta upp kol ur CO2 som näring och ge ifrån sig det syre som nästan allt liv andas.
Allt sedan dess är CO2 all växtlighets livsnödvändiga näring och därigenom också basen i hela näringskedjan för allt organiskt (kolbaserat) liv, alltså nästan allt liv på jorden. Det ska vi vara tacksamma för. CO2 är nyttigt, inte något hot!
Högre CO2-halt stimulerar växtligheten. Nuvarande halt är trots viss ökning låg. Halter nedåt 260 ppm skulle svårt hämma växtligheten. NASA registrerade dock åren 1984-2004 per satellit 6 procent ökad biomassa på jorden – rimligen stimulerad av ökande CO2-halt.
Hur många vet något om dagens atmosfär?Länge bestod atmosfären mest av CO2. Men rikare och mer avancerat biologiskt liv samt meteornedslag, vulkanutbrott och växlande klimat mellan istider och värmeperioder ändrade gradvis atmosfären till dagens: 78 procent kväve, 21 procent syre, 0,9 procent argon och 0,1 procent andra gaser (inklusive 0,04 procent CO2). Därtill kommer 2-3 procent vattenånga.
Hur många känner till det? Hur kan 1900-talets knappa en (1) grads uppvärmning vara farlig när jorden med rikare växt- och djurliv har upplevt och klarat 10-20 gånger högre CO2-halter med betydligt både högre och lägre medeltemperatur – långt innan människan ännu fanns?
Hur kan man alls meningsfullt beräkna ”medeltemperaturen” för en jord med:
• 510 miljoner km2 total yta
• 71 procent hav av totala ytan
• 70 procent av allt land och 90 procent av alla invånare på norra halvklotet (stora landmassor nära polerna ökar risken för nedisning)
• stora växlingar mellan årstider
• varierande klimat och väder från 80 minusgrader till 50 plusgrader?
Både kyla och värme på jordenDet är som att ha en fot på spisen och en på ett isblock. Då har man kanske en behaglig medeltemperatur men man njuter knappast av det.
Först utgjorde CO2 hela eller nästan hela atmosfären. Men dess andel har långsiktigt sjunkit med tillfälliga ökningar fram till vår tids 300-400 ppm. Värden om 350-400 ppm har konstaterats flera gånger det senaste seklet. Den tyske forskaren Ernst-Georg Beck uppskattade ett medelvärde kring 335 ppm för 1900-talet.
Det stämmer inte att CO2-halten skulle ha ökat jämnt från 280 till 390 ppm. Den varierar i tid och rum över jorden.
Men jordens medeltemperatur har växlat oberoende av CO2-halten, ibland ökat med minskande CO2-halt och ibland minskat med ökande CO2-halt. Sedan den senaste stora istiden är den historiskt sett låg. Vi har också mindre rikt växt- och djurliv nu än under tidigare varmare perioder.
Jordens medeltemperatur uppskattas nu till ca 14,5 grader. Sedan Lilla istiden (1250-1850) anses den ha ökat en (1) grad. Främst vattenånga men även CO2 och marginellt andra gaser håller uppe medeltemperaturen genom att hålla kvar en del av instrålande solvärme. Annars vore jordens medeltemperatur 18 minusgrader med ständig istid.
För detta kallas CO2, metan med flera gaser för växthusgaser. Nobelpristagaren Svante Arrhenius var först att beräkna koldioxidens förmåga att fånga och till jordytan återföra värmestrålning från solen och gav den namnet växthuseffekt.
Men han överdrev dess styrka och förklarade istider och klimatväxlingar med den.
Den dominerande ”växthusgasen” är inte CO2 utan vattenånga, och atmosfären är inget växthus, eftersom den saknar tak och väggar. Av inkommande värme från solen (vår enda yttre värmekälla) behålls en mindre del och det mesta reflekteras ut igen.
Skenbar samvariation mellan CO2 och medeltemperaturTanken att ökande CO2-halt i atmosfären skulle göra jorden varmare bygger på att CO2-halten och temperaturen till synes samvarierat det senaste seklet. CO2-halten påstås ha ökat från ca 280 till dagens 390 ppm, och temperaturen har ökat en knapp grad. Mot ett direkt samband talar dock flera faktiska iakttagelser:
• CO2-halten ökade inte i jämn takt över hela jorden utan har varierat i både tid och rum (Beck, Jaworowski m.fl.)
• Temperaturen sjönk något ca 1940-75 trots ökande CO2-halt men ökade krisåren 1929-32 och 2008-2009 trots tillfälligt minskade mänskliga CO2-utsläpp
• Temperaturen har inte ökat sedan 1998 trots fortsatt ökande CO2-utsläpp.
Drivande bakom ökande CO2-halt är i stället varmare hav, som släppt ut mer CO2 än under Lilla istiden. Haven i sin tur påverkas av solens växlande aktivitet. Mellan solens aktivitet och temperaturen råder en mycket stark samvariation med 400-800 år lång eftersläpning på grund av havens långsamma uppvärmning respektive avkylning.
Bristfälliga mätningar ger missvisande bildBakom påstådd fortsatt uppvärmning ligger främst dessa faktorer:
• Många kalla mätstationer i Sibirien och Nordamerika har stängts; då ger kvarvarande varmare stationer automatiskt högre medelvärde även utan faktisk uppvärmning
• Kvarvarande mätstationer omges allt mer av värmande bebyggelse och visar därför högre temperatur (urbaneffekten) än naturliga områden utanför
• Få mätstationer finns utanför utvecklade industriländer
• Stora områden saknar mätstationer: bl. a. det mesta av Sibirien och norra Nordamerika, Asiens inre, det mesta av Afrika och Australien, nästan hela Antarktis och Arktis samt världshaven frånsett mätbojar för vattentemperatur
• Först ca 1850 kom tillförlitliga termometrar, men på få platser, och först 1979 kom de första satellitmätningarna. Det är ont om långa, sammanhängande temperaturserier, och mätvärden kan inte direkt jämföras
• Klimatforskare inom främst brittisk och amerikansk vädertjänst har medvetet hemlighållit, ändrat och även direkt strukit mätdata som inte styrker AGW-tesen om global, av människan orsakad uppvärmning. De försökte bl.a. jämna ut vikingatidens värme och den därpå följande Lilla Istiden till en kurva påminnande om en hockeyklubba (Climategate).
Solen styr klimatet via hav och molnI verkligheten gäller att solen värmer mark och hav. Särskilt världshaven med 71 procent av jordens yta och 3,8 kilometers medeldjup är en mäktig, utjämnande värmereservoar. De värms och avkyls mycket långsamt. Varma hav släpper ut och svala tar upp vattenånga och CO2.
CO2-molekylen avger energi genom vibration och rotation vid vissa frekvenser. Dessa är i huvudsak mättade så att effekten av ytterligare CO2 i atmosfären är marginell och logaritmiskt avtagande. Dubbel CO2-halt mot nu skulle bara göra jorden någon grad varmare – eller rent av svalare.
Matematikern Milutin Milankovic och andra har påvisat och beräknat solens cykliskt växlande aktivitet. Aktuell solforskning visar att växlande solmagnetism styr jordens klimat genom att påverka hav och havsströmmar, moln och nederbörd. Aktiv sol märks på många solfläckar och stark solvind, passiv på få eller inga solfläckar och svagare solvind.
Nya rön visar starkt samband mellan växlande solaktivitet och växlande klimat årmiljoner bakåt. Danska och andra forskare (Svensmark, Friis-Christensen, Calder, Marsh, Brekke, Shaviv m.fl.) hävdar att stark solmagnetism minskar den kosmiska strålningen in i atmosfären – och att svag solstrålning släpper in mer kosmisk strålning.
CERN ger bevis för solens effektDanskarna har i studier visat att kosmisk strålning i atmosfären bildar molnkärnor (aerosoler), som binder vattenånga till små droppar och moln med kylande verkan. På initiativ av Calder har nu det europeiska forskningscentret CERN bekräftat detta i det s.k. CLOUD-projektet i sin partikelaccelerator nära Genève.
Enligt CERN måste FN:s klimatpanel IPCC ”genomgripande revidera” sina klimatmodeller. CERN konstaterar att kosmisk strålning kan öka mängden molnkärnor upp till tio gånger. Amerikanska rymdstyrelsen NASA har också registrerat kraftigt ökad kosmisk strålning in i atmosfären.
I en artikel i tidskriften Nature redogör 62 partikelfysiker vid CERN för sina försök och mätningar. Dessa har styrkt Svensmarks och Calders tes att kosmisk strålning bildar aerosoler. CERN:s ledning tonar dock ner resultaten och säger i en pressrelease att ytterligare forskning nu krävs för att mäta hur mycket (inte om) växlande solaktivitet och kosmisk strålning påverkar klimatet.
FN:s klimatpanel IPCC bygger sina bedömningar på datormodeller. Dessa missar dock samspelet mellan solaktivitet, kosmisk strålning, hav och molnbildning, delvis för att det bedömts som mindre viktigt, delvis för att det är ytterst svårt att beräkna – vissa modeller utgår från att jorden är platt för att dess rundning komplicerar kalkylerna.
Många istider under årmiljonerSedan den bildades har jorden genomgått många istider. Den första kom redan för 2,3 miljarder år sedan. För 730-625 miljoner år sedan gick jorden igenom två globala istider, då nästan hela jorden var snö- och istäckt.
Under de senaste 800 000 åren har jorden cykliskt upplevt åtta istider, vardera ca 100 000 år långa och med 10 000-20 000 år långa varmare perioder (interglacialer) däremellan. Vi lever just nu i slutet av en sådan, troligen med ny istid väntande i ännu oviss framtid.
Bakom istiderna ligger sannolikt en eller flera av följande övergripande faktorer:
• Jordaxelns varierande lutning inom spannet ca 23-25 grader i ca 41 000 års cykler
• Jordens varierande avstånd från solen i 19 000-23 000 års cykler
• Jordbanans svagt elliptiska form runt solen i ca 100 000 års cykler
• Solsystemet passerar kosmiska stoftmoln
• Stoft från flera kraftiga vulkanutbrott eller stort meteornedslag kan också verka kylande
• Jordens stora landmassor samlade nära ena polen eller båda.
Ingen av dessa faktorer påverkas på minsta sätt av människan.
”Växthusgaser” är i praktiken vattenångaDet finns i atmosfären upp till 2-3 procent vattenånga, dock inte som gas. Som gas ingår däremot CO2 med knappt 0,04 procent (390 ppm). Det finns alltså omkring 50 gånger mer vattenånga än CO2 i atmosfären. I praktiken måste med ”växthusgaser” förstås vattenånga, inte CO2. Men debatt och politik gäller nästan helt CO2.
I den allmänt kända och vedertagna kolbalansen rymmer atmosfären ca 800 Gigaton (miljarder ton) kol mot nära 40 000 Gton i haven. Årligen utväxlar hav, växtlighet och atmosfär ca 200 Gton kol. Människans årliga bidrag är 8-9 Gton kol, alltså 4 procent. (Varje ton kol motsvaras av 3,67 ton CO2. Kol är ett grundämne, CO2 en gas.)
Kol i jordskorpan sedan jordens födelseKol finns också fossilt men framför allt som ursprunglig materia (abiotiskt kol) i jordskorpan (Kutcherov m.fl.) i mycket större mängder än kol bundet både fossilt och i haven. Den globala kolcykeln ser ut så här:
• i atmosfären ca 800 Gton kol
• i haven ca 40 000 Gton
• i landväxter ca 550 Gton
• i markkol ca 1 500 Gton
• i fossila bränslen 5 000 Gton
• i jordskorpan fossilt + abiotiskt minst 100 000 Gton
• årligt utbyte hav-markväxter-atmosfär ca 200 Gton
• aktuell årlig mänsklig förbrukning 8-9 Gton.
CO2 är osynlig, mörka moln är sotAll förbränning av organiska (kolhaltiga) ämnen genererar vattenånga, koldioxid samt andra restprodukter beroende på sammansättning. Frånsett människans förbränning finns naturlig förbränning, främst vulkanutbrott och annan seismisk aktivitet samt gräs- och skogsbränder.
Vattenånga och CO2 är i sig helt ofarliga och nyttiga beståndsdelar i det naturliga kretsloppet. Övriga restprodukter är oftast giftiga och måste från mänsklig förbränning så långt möjligt elimineras, renas eller återvinnas.
Ur skorstenar från förbränning syns sot och partiklar som mörka moln, vattenånga som vita moln – och koldioxid inte alls, eftersom CO2 är en doftfri, smakfri och helt osynlig gas, ingående i atmosfären. Att avbilda CO2 som mörka moln är alltså helt fel och även rent bedrägligt, om det görs medvetet – vilket ofta är fallet.
Stora, outforskade resurser i havenKolet i jordskorpan är ändligt främst som fossila bränslen och förnybart enbart som bundet i växter på marken eller under vatten. Landväxter räcker inte på långa vägar för världens behov av bränslen, men växter i haven kan räcka längre om och när de börjar utnyttjas hållbart med tillräcklig återväxt.
Enligt avancerade teorier (Herndon m.fl.) ombildas kol i underjorden under högt tryck och hög temperatur fortlöpande till nya kolväten (kolhaltiga bränslen). Frågan är hur mycket och hur fort. Redan utvinns abiotiskt kol och abiotiska kolväten från stora djup i ökande omfattning med stora potentiella fyndigheter under haven.
Haven och deras biomassa är ännu föga utforskade. Under haven finns också 80 procent av jordens aktiva vulkaner. Ur dessa och sprickor mellan tektoniska plattor tränger lava, aska och gaser ut i vattnet. Effekten av detta är också föga utforskad.
Skälet till att hushålla med kol och kolbaserade bränslen (kolväten) är inte att minska CO2-utsläppen utan att minska dels själva förbrukningen, dels giftiga utsläpp från förbränning av kolväten, dels beroendet av politiskt osäkra stater med kol-, olje- och gasfyndigheter, dels också importkostnaderna för sådana bränslen.
Även kolväten från förnybar biomassa ger ifrån sig giftiga ämnen. Det är sådana vi måste begränsa och rena – helst genom slutna processer med återvinning.
Nu har vi åter djupt solminimumNu råder sedan 2007 solminimum med få eller inga solfläckar och svagare solvind. NASA har konstaterat kraftigt ökad kosmisk strålning in i atmosfären.
De senaste tre-fyra vintrarna har varit långa och kalla på båda halvkloten. Ingen faktisk fortsatt uppvärmning har uppmätts. Brittiske CRU-chefen professor Phil Jones har efter Climategate medgivit att jorden knappast har blivit varmare sedan 1995.
Om detta fortsätter, lär vi få ett nytt långt och djupt solminimum påminnande om Spörer, Maunder och Dalton minimum under Lilla istiden (Abdusamotov, Akasofu, Bashkirtsev m.fl.). Inget tycks tyda på annat. Det vore därför klokare av politiker och beslutsfattare att planera för kallare än för varmare klimat framöver.
Ett kallare klimat är knappast något att se fram emot. Vem älskar is?
Författarens referenserDenna artikel bygger på uppgifter från många källor. Jag har hittills hunnit lista ca 1 250 kvalificerade IPCC-kritiska personer över hela världen, varav över 1 000 är eller har varit forskare inom relevanta discipliner. Många har arbetat för IPCC eller NASA. De är långt från eniga i allt men är alla från sina respektive utgångspunkter kritiska mot IPCC:s tes att ökande CO2-utsläpp i allmänhet och från mänsklig verksamhet i synnerhet skulle göra jorden farligt varmare.
Fördelade på områden omfattar listan per 110926 följande antal forskare/specialister:
Admin./konsulter 26. Arktisk forskning 16. Astrofysik 50. Atmosfärforsknning 45. Biologi/zoologi 46. Ekologi/miljö 32. Ekonomer 60. Energi 37. Fysik 98. Geografi 24. Geologi 80. Geofysik 45. Ingenjörsvetenskap 105. Hydrologi 10. Jordbruk 11. Kemi 88. Klimat 63. Matematik/statistik 45. Media 80. Medicin 20.
Meteorologi 182. Oceanografi 33. Paleontologi 11. Politik/samhälle 53. Svenskar 173.
Som 68-åring är Tege Tornvall fullt aktiv fackjournalist inom fordonsindustri, bil, bilism och bilsport. 2000-2011 var han chefredaktör för Nordens enda facktidning för/om fordonsindustri, Fordonskomponenten/The Vehicle Component. Han skriver fortfarande för denna liksom också för bl.a. Affärsresenären, Bilsport och engelska Autosport.
Tege Tornvall var på Veckans Affärer 1966-67 och var medgrundare och delägare i fristående Teknikreportage på 70-talet. Där skrev han mycket för Ny Teknik och Teknisk Tidskrift. Efter informationsuppdrag för flera ledande dataföretag samt Mekanförbundet ägnar sig Tege nu mest åt biljournalistik och har sedan fyra år tillbaka trängt in i klimatfrågorna. Han bor numera i Leksand.
|
