Av Hans Jelbring
Fil. Dr. Klimatologi, Stckkholms Universitet, Civ.ing., KTH
Den här e-postadressen skyddas från spamrobotar. Du måste använda JavaScript för att läsa den.


För våra barns skull måste vi minska utsläppen av koldioxid.  Annars kommer de att få lida för vårt agerande och världen kommer att drabbas av olyckor. Regeringar och politiker tror att så är fallet.

Skrock är det passande ordet! Har politikerna accepterat det övernaturliga? De har rådgivare som är vetenskapsmän och svenska sådana måste enligt lag vara opartiska. Kan man lita på att de är sanningsenliga? Kan NASA och IPCC, båda gigantiska organisationer ha fel? De har producerat varsin strålningsmodell och de är olika.  Skillnaden avgör om det finns någon fysikalisk grund för den hypotetiska ”växthusgaseffekten”. Låt oss föra en saklig diskussion på vardagsnivå utan att släppa kravet på logik och stringens.

När vår familj äter middag utomhus på höstkanten kommer IR-elementen väl till pass. De matas med en effekt av 3x1000 W och avger elektromagnetisk strålning inom det infraröda området som vi inte kan se. Fysikaliskt sett överför de energi på precis samma sätt som solens strålar gör. Antag att hälften av den tillförda effekten försvinner i reflektorer och uppvärmning av luft. Då kvarstår ca 1500 Watt som sprids nedåt över ett område på 6x2 m2 där middagsbordet står. Strålningseffekten som tillförs varje kvadratmeter blir ungefär 250 Watt i kroppshöjd, hälften av vad vi erfar en solig sommardag. Vi kan sitta komfortabelt och äta utomhus långt in på hösten utan att frysa.

NASAs energibudget är väsentligen korrekt
Låt oss granska hur NASA och IPCC anser att solens instrålade energi bär sig åt i atmosfären. Figur 1 visar hur solljuset kommer till atmosfär och jord och återvänder ut i rymden. Alla värden är uttryckta i procent. Det absoluta måttet för medelvärdet av absorberat solflöde över hela jordens yta är 235 W/m2. En del av energiflödet reflekteras tillbaka till rymden, en del absorberas i atmosfären och en del når jordytan med växter och hav. Höger sida i figuren visas hur den absorberade energin (235 W/m2 eller 70 %) återförs till rymden via uppåtstigande varm luft, vattenånga som dunstar och infraröd strålning från jordyta och moln.  Det finns egentligen ingenting väsentligt att invända avseende NASA:s beskrivning av jordens energibudget. Den anger acceptabla medelvärden på de mest väsentliga energiflödena. Observera att 70 % av det instrålade energiflödet absorberas och att lika mycket så småningom måste stråla ut i rymden vilket framgår av figuren. Jordens atmosfär utgör en sluss för solflödet och det senare upprätthåller en ungefärlig energibalans.

IPCCs version ska bevisa växhusgashypotesen
Figur 2 visar väsentligen samma information som figur 1 men energiflödena är måttsatta i sorten W/m2. Man kan beräkna samtliga värden i procent genom att dividera med 342 för jämförelse med figur 1. Figur 2 har producerats av IPCC Working Group 1 i den senaste av IPCC:s stora sammanfattningar. Den stora skillnaden mellan figurerna är två poster benämnda ”surface radiation 390 W/m2” och ”back radiation 324 W/m2”.

I stort sett alla som tror på växthusgashypotesen förordar IPCC:s version av global energibudget, troligen utan att begripa ett dyft av varför den ser ut som den gör. Det är ju lätt att se att diagrammen blir mycket lika om man subtraherar ”back radiation” från ”surface radiation”, vilket borde ge anledning till eftertanke. Och vad är anledningen till att diagrammen är olika? Den obevisade växhusgashypotesen är det kortfattade svaret. Den utgår nämligen från att alla föremål i vår omgivning strålar ut energi enligt Stefan-Boltzman lag vilket är en falsk förutsättning. Den gäller i vakuum för fasta ämnen men inte för gaser i atmosfären. Vi kan med säkerhet mäta hur mycket energi som kommer till jorden från solen och vi kan även mäta den effekt som träffar vår kropp. Det senare händer enbart dagtid. På natten reagerar vi på den molekylära energin i luften och inte på någon elektromagnetisk strålning.

Växthuseffekten är en fysikalisk realitet
Solens energiflöde är 1365 (W/m2) strax utanför vår atmosfär och om man tar hänsyn till reflektion och geometri m.m. så erhåller jorden i medeltal 235 W/m2. Denna effekt träffar i snitt varje kvadratmeter över hela jordklotet. En solig sommardag kan den maximala effekten i Sverige uppgå till 700 W/m2 mitt på dagen. Stefan Bolzmanns lag har använts för att beräkna ovanstående värden.

P = konstant x T4 där P (W/m2) och T är temperatur mätt i Kelvin.

Den kan även användas för att approximativt beräkna vid vilken temperatur jordens atmosfär strålar ut den solenergi som absorberats mot rymden. Lagen anger att utstrålningen bör ske från en temperatur omkring –18°C. Den temperaturen återfinns på ungefär 4 000 meters höjd. Vi vet att jordens medeltemperatur är omkring +15°C. Differensen mellan utstrålningstemperaturen i atmosfären och jordens verkliga medeltemperatur är således 33 grader Celsius.  Det är denna temperaturskillnad som kallas växthuseffekten.  Den är en fysikalisk realitet. Temperaturdifferensen 33°C är föremålet för vårt intresse.  Varför existerar den över huvud taget?  Orsakas den av ”växthusgaser” eller av någon annan fysikalisk process?

Hypotetiska flöden i IPCCs modell
En modell antar att elektromagnetisk strålning och växthusgaser är den avgörande faktorn och detta antagande ligger till grund för den obevisade växthusgashypotesen. Gäller denna strålningsmodell spelar växthusgaserna en stor roll, annars inte. En konsekvens av modellen är att alla fasta föremål måste stråla i enlighet med Stefan Bolzmanns lag.  Eftersom man vet att jordens yttemperatur är 15°C räknar man baklänges och konstaterar att utstrålningen måste vara 390  W/m2 i medeltal. Detta illustreras i figur 2. 

För att få energiflödena att stämma (med bland annat figur 1) måste man sedan tillföra en kvantitet som kallas ”back radiation” som vi också kan se i figur 2. Den senare innebär att jordens atmosfär måste kunna stråla tillbaka elektromagnetisk strålning mot jordytan. Men tittar vi på flödenas storlek framgår det att ”back radiation” är starkare än solens instrålning! Detta är en omöjlighet enligt den elektromagnetiska teorin. Elektromagnetisk strålning innebär alltid ett energiflöde. Det spelar ingen roll om det är solstrålning eller infraröd strålning. Dessa effekter måste adderas och de kan inte ta ut varandra i naturen om de råkar vara motriktade. Båda dessa flöden är således hypotetiska i IPCC:s figur. De finns inte i verkligheten.  Trots detta påstår IPCC att ”back radiation” har mätts upp i naturen och utgör verklig elektromagnetisk strålning. Uttalandet är likvärdigt med att man kan konstruera en perpetuum mobile vilket strider mot termodynamikens första huvudsats.

Kartan stämmer inte med verkligheten
Låt os nu återvända till vår middag. Till min stora förvåning och förskräckelse tror de flesta vetenskapsmän att ”surface radiation” och ”back radiation” utgör verkliga energiflöden. Emedan ”back radiation” skulle komma från främst koldioxid så måste den ”skina osynligt” både dag och natt. Deltagarna vid middagen kan mycket väl känna hur 250 Watt/m2 känns och 324 W/m2 skulle kännas ännu mer och vara ungefär lika med det energiflöde man kan erfara i solen en svensk höstdag.  Men när vi lämnar vårt skyddande utetak så känns snarare kyla i stället för en hypotetisk ”back radiation”. Vad vi känner är i stort sett endast energiförluster på grund av kylig uteluft. Förklaringen är helt enkelt att varken ”surface radiation” eller ”back radiation” existerar i verklighetens värld i den kvantitet som anges i figur 2.

Gamla energidiagram såg ut som NASA:s diagram gör i dag. Det var först när IPCC på 80-talet lanserade ”växthusgashypotesen” som energiflödet behövde kompletteras med fiktiva energiflöden. Diagram 1 övergick i diagram 2 för att passa IPCCs politiska syften. Det finns gott om gamla vetenskapligt utförda mätningar. De visar att nettoinstrålningen av infraröd elektromagnetisk strålning kan ändra tecken och att den sällan överskrider 100 W/m2. Basen för människans inverkan på klimatet är således en bluff producerad av opportunistiska vetenskapsmän där IPCC godkänner och rapporter den som en sanning verifierad på vetenskapliga grunder med ”90% sannolikhet” (citat IPCC). Det finns bättre energiflödesmodeller som baseras på korrekta fysikaliska grundlagar.

IPCC är partisk och ovetenskaplig
Det är politikernas uppgift att vara sanningsenliga och skapa förtroende inför Sveriges medborgare. IPCC är en politisk organisation som syftar till att fastställa människans inverkan på klimatet. En opartisk (d.v.s. en vetenskaplig) redovisning av alla faktorer som påverkar klimatet ligger utanför IPCC:s mandat. Organisationen som sådan är definitionsmässigt inte opartisk och därmed inte vetenskaplig.

Frågan om förtroende kompliceras genom det faktum att NASA GISS i New York har levererat det mest betydelsefulla datamängderna och beräkningarna till IPCC under ledning av James Hansen. Han står bakom beräkningarna av hur stor hypotetisk påverkan varje ”växthusgas” har på klimatet. Han är ett stort stöd för den vetenskapliga charlatanen Al Gore vars affärsverksamhet sponsras av svenska forskningsinstitut och politiker. Våra meteorologer vid Stockholms Universitet kan närmast liknas vid okritiska dyrkare av IPCC och redo att predika dess slutsatser till våra beslutsfattare. De har sedan länge exploaterat (villiga) politiker för att få stora anslag på ovetenskapliga grunder. Enbart MISTRA, en gammal löntagarfond, som enligt sina stadgar ska stödja spetsforskning, har stött svenska universitet och SMHI (SWEDCLIM) med hundratals miljoner kronor utan att se skymten av korrekta klimatpredikteringar.  Ovetenskapliga resultat används för att skrämma upp samhällsplanerare.

Svensk och västerländsk ”klimatpolitik” befinner sig vid en avgrund när det gäller framtida förtroende och detsamma gäller klimatvetenskapen som sådan och vissa vetenskapsmän.  Folklig vrede över lurendrejeriet vore mycket berättigad. I Sverige finns en lag avseende vad man får undervisa om på universitet och högskolor.  ”Vetenskaplig metodik och beprövad erfarenhet” ska vara det som gäller. Det är dags att tillämpa den lagen i svenska domstolar. Det finns ingen anledning att vi i Sverige ska anpassa oss till slappa anglosaxiska krav på ”vetenskaplig” information i vårt samhälle.  Vetenskaplig kompetens är väsentlig för framtida välfärd och den bör vårdas och inte förkastas av politiker som tillämpar devisen att ”ändamålet helgar medlen”.