Miljövänner För Kärnkraft höll i mars sitt 20:e årsmöte, den här gången tillsammans MFKs Stockholmsavdelning som nu har beslutat att avveckla sig som lokalavdelning och helt ingå i huvudföreningen. MFKs styrelse omvaldes i sin helhet men utökades meden ny suppleant.

Föredrag om transmutation  Ett mycket uppskattat inslag vid mötet stod professor Janne Wallenius för. Han berättade om nya reaktortyper och hur de kan konstrueras för att transmutera det som i dag betraktas som använt bränsle. Här kan man tala om återvinning av helt ofattbara dimensioner där man, teoretiskt, kan få ut uppemot 100 gånger mer energi än dagens reaktorer lyckas med. Kontentan är att det nu lagrade använda bränslet, som vi använt i 30 år, skulle räcka i 3 000 år utan att nytt uran behöver brytas. Även om vi bara skulle nå halvvägs är det inte så dåligt.

Klyvbara transuraner Restprodukterna som blir kvar efter klyvningen av uranet, till stora delar plutonium och americium, kan klyvas av snabba neutroner, till skillnad från de nedbromsade (s.k. modererade) neutronerna som används till den primära klyvningen av uran 235 och som nuvarande reaktorer är konstruerade för. I den s.k. fjärde generationen reaktorer (liksom de få breederreaktorer som finns i dag) använder man sig av obromsade neutroner som kan klyva även transuranerna. Det är detta som ger den ökade mängden energi.

Plutoniums dåliga rykte delvis överdrivet Plutonium brukar beskyllas för att vara det värsta gift som finns på vår planet. Detta är inte sant. Mer toxiskt är americium, men det anses inte farligare än att det kan användas som alfastrålare i alla brandvarnare som finns i våra hem. Vad som verkligen är toxiskt är polonium, det gift som Litvinenko utsattes för. En förklaring till plutoniums dåliga rykte är troligen att det förväxlas med polonium. Om plutonium säger man också att det kan användas i kärnvapen. Då är det ju mycket bättre att bränna upp det i transmuterande reaktorer och samtidigt få ut nyttig energi i stället för att gräva ner det. En annan fördel med transmutation är att avfallsmängden dels minskar till en hundradel per kWh jämfört med dagens reaktorer och dels att halveringstiden också minskar till en hundradel. Slutavfallet blir alltså ofarligt efter ungefär 1 000 år, vilket är klart mer hanterbart än de 100 000 år man talar om i dag.

Fjärde generationens reaktorer Professor Wallenius föredrag koncentrerade sig kring de olika projekt som nu pågår inom området och hur långt man har nått. Det är för närvarande två huvudspår som utvecklas, dels reaktorer av breedertyp och dels acceleratordrivna reaktorer. Breederreaktorer har funnits i drift i ett par årtionden i Frankrike och Ryssland. Ingen acceleratordriven reaktor finns i dag, men i princip har man konstruerat och provkört olika komponenter som ska ingå i en sådan reaktor. En prototyp Gen-IV skulle därmed kunna vara i drift om ca 15 år. I full skala kan el uppskattningsvis produceras till en kostnad av 50 öre/kWh, vilket fortfarande är konkurrenskraftigt jämfört med alternativen.

Fransk lag om utveckling Till skillnad mot Sverige och tankeförbudslagen (som visserligen nyligen avvecklades) har man i Frankrike stiftat lag om att kärnkraften ska utvecklas. Den kräver att Gen-IV-reaktorer ska finnas i drift senast år 2020 och att man senast 2012 ska ha beslutat om val av teknik. I Sverige är enda framsteget att man åtminstone inte längre blir bötfälld om man utvecklar ny kärnteknik. Den största svårigheten är för närvarande att få fram tillräckligt med anslag för denna angelägna forskning.