Elbranschen är känd för sin livaktiga och stundtals verbalt starka debatt. Den traditionen tänker vi givetvis fortsätta med. Har du något du vill debattera? Skicka i så fall ditt bidrag till Elbranschens debattredaktion. Den h�r e-postadressen skyddas fr�n spamrobotar. Du m�ste anv�nda JavaScript f�r att l�sa den.
   De senaste inläggen publiceras överst. Villl du läsa äldre inlägg är det bara att bläddra neråt i listan.

Aktuella debattinlägg

Mer kritik mot professor Franzén ... som svarar direkt

Patrik Josefsson från Karlskoga svarar på Lars Franzéns tidigare ”svar direkt”.
(publicerad 6 maj 2010)

Lars Franzén skriver i sitt ”svar direkt” att han är trött på förståsigpåare, då borde Lars även vara trött på sig själv.
   Enligt Göteborgs Universitets hemsida är Lars Franzén professor i geovetenskap (physical geography). Alltså har Lars ingen högre utbildning i meteorologi, kemi, fysik, atmosfärkemi o.s.v., de ämnen som det är nödvändigt att besitta kunskap i om man ska kunna tolka klimatet.
   Lars Franzén betvivlar uppenbarligen effekten av koldioxid. Då vill jag uppmana Lars att göra ett mycket enkelt experiment. Låna en värmekamera, skaffa ett stearinljus och en ballong. Sätt upp ljuset så att du kan ”titta” på ljuset med värmekameran, andas sedan ut och in några gånger i ballongen tills du blir en anings vimmelkantig, för sedan ballongen mellan ljuset och värmekameran och du kan med egna ögon se resultaten av växthuseffekten.
   Om koldioxid har sådan underordnad betydelse, vad är då förklaringen till att Venus med en atmosfär som består av 96 procent koldioxid har en temperatur på ytan som kan komma upp i 500 °C, vilket är drygt 300 °C varmare än medeltemperaturen på Merkurius som ligger närmare solen?
   Är detta bevis nog för växthuseffekten? Inte!
   Man vet att halten koldioxid har ökat sedan slutet av 1800-talet. Hur?
Det är bara att utgå från hur mycket kol som grävts och olja som pumpats upp och räkna om detta till koldioxid.
Eller så kan man ta ett lufttätt instrument som kikare eller mikroskop byggt på 1800-talet, skruva isär detta och mäta halten koldioxid.
   När man sedan ser SMHIs mätserie över havsnivån sedan 1760 som går hand i hand med kurvorna av koldioxidhalten i atmosfären och den globala temperaturökningen, så behöver man inte vara nobelpristagare för att ana ett samband.
   Sedan är det bara att ta en titt på alla dessa krympande glaciärer jorden runt. Hur kommer det sig att hastigheten på tillbakagången hos en majoritet av jordens glaciärer följer samma takt som ökningen av jordens medeltemperatur samt halten CO2 i atmosfären?
   Matterhorn i Alperna till exempel bestegs första gången 1865, sedan dess har glaciärerna på berget krympt. De som har bestigit berget har också kunnat notera hur permafrosten de senaste åren flyttat högre och högre upp på berget. Plötsligt har områden högt upp drabbats av frostsprängningar. Hur kommer det sig?
   Att korallrev p.g.a. den drastiskt höjda temperaturen i våra världshav börjar att blekna och dö, är tydligen inget Lars Franzén har reflekterar över.
   Biologer i Storbritannien kom nyligen med en rapport som påvisade att vårblommorna blommar två veckor tidigare nu jämfört med för 40 år sedan. För en geolog kan detta nog tyckas vara en banalitet, men i verkligheten kan det vara förödande för blommorna då det inte finns några insekter som kan pollinera dem. 
   Lars Franzén visar i sitt ”svar direkt” prov på bristande kunskap och stor brist på analytisk förmåga, när han tycker att det är bra att permafrosten i Sibirien smälter bort. Vad händer med hus byggda på mark hård som betong när marken tinar och mjuknar? Jo, husen kommer att sätta sig, i vissa fall även att rasa med stora konsekvenser. Med humanitära och ekonomiska lidanden för dem som äger husen. Vad är det som är bra med detta?
   Naturligtvis kommer även samhället att drabbas när vägar och järnvägar blir ofarbara, för att inte nämna om en oljepipeline går sönder p.g.a. sättningar. Helt sanslöst att någon som kallar sig professor kan uttrycka något så dumt.
   Men vad har Lars Franzén för argument mot växthusteorin?
Att Grönland heter Grönland, på Grönland finns det mycket is och att ön heter Grönland måste tyda på något.
   Detta är lika absurt som att Partille utanför Göteborg har en stadsdel som heter Paradiset. Skulle det tala för guds existens?
   Sedan har Lars Franzén grävt i åtta millijoner år gammal geggamoja (diagram i Elbranschen nr 3/2009) och lyckats få ihop ett diagram vars grafs tjocklek är sådär flera tusen år. Skulle detta tala mot något som skett de senaste hundra åren? Knappast.
   I Elbranschen nr 4/2009 hänvisade Lars Franzén till ett diagram över temperaturavvikelser från nedre troposfären. Jag uttryckte felaktigt att troposfären började 10 km ovan jordytan. Det jag ville uttrycka var att på 10 km höjd över jordytan så är man halvvägs i troposfären. Hur som helst, vad tillför Lars Franzéns diagram i denna diskurs? Att någonstans på jorden mellan jordytan och 10 km upp i skyn så har inte temperaturen stigigt dramatiskt mellan åren 1979 och 2009. Föga imponerande. Vad är det för avvikelser från någonstans i himlavalvet diagrammet visar?
   Lars Franzén antyder i sitt ”svar direkt” att vi Sverige hade vinter i hela landet för första gången sedan 1987 och att detta skulle tala emot en global uppvärmning. Det Lars Franzén inte nämner (troligen p.g.a. okunskap) är att Australien samtidigt hade den värsta värmeböljan i mannaminne, i Sibirien där temperaturen vanligtvis ligger på -40 °C, var det ”bara” runt -20°C. Tydligen så är inte Lars Franzén speciellt idrottsintresserad, för då hade han hört talas om hur man fick flyga in snö till de vanligtvis så snösäkra bergen utanför Vancouver. Detta för att kunna genomföra vinter-OS. Jordens väder hänger helt enkelt ihop.
   Lars Franzén hävdar ihärdigt en stundande istid, men kan inte ge ett enda påvisande tecken om dess ankomst och än mindre en prognos om när denna istid kan tänkas dyka upp. Hans ihärdiga hävdande är bara ett uttryck för ett löst tyckande, inget kvalitativt forskningsarbete, helt enkelt slöseri med resurser som skulle kunna användas till något betydligt bättre.
   Jag föreslår att du Lars Franzén förlägger ett studiebesök hos dina kolleger vid Göteborgs universitets anläggning i Kristineberg i Fiskebäckskil. Där visar man hur koldioxidutsläppen som försurar våra hav negativt påverkar sjöstjärnor, krabbor och alla andra djur med skal besående i huvudsak av kalk. Det försurade havet hämmar dessa djurs tillväxt och överlevnad, vilket i förlängningen kan leda till en ekologisk katastrof i haven, som i förlängningen drabbar oss människor.
   Men Lars Franzén kanske tycker att detta med försurande hav är rena rappakaljan, därför tänkte jag förklara det hela.
   Vi kan väl vara överens om det finns kolsyra i en sockerdricka. Vad händer om man skakar sockerdrickan och sedan öppnar den? Kolsyran övergår till koldioxid och bubblar upp, eller hur?
   Denna reaktion kan gå, och går också, åt andra hållet. Alltså koldioxid övergår till kolsyra. Detta kallas kemisk jämvikt, något vi fick läsa om på gymnasiet, om man var i skolan vill säga.
   Du ska få ett gratis råd Lars Franzén, använd din tid och våra skattepengar till något ämne som du begriper, vilket torde var något rörande geologi.

Och professor Franzén svarar direkt:

Patrik Josefsson blottlägger monumentala luckor i sin kunskap om vad olika akademiska ämnesområden innehåller. Således innebär ämnet geovetenskap här på Göteborgs universitet disciplinerna: geologi, oceanografi, marin geologi och naturgeografi. Ämnet naturgeografi (physical geography) som jag företräder omfattar ett mycket brett fält, med olika grenar inom sådant som rör planeten jorden.
   En vanlig lärobok på grundkursnivå i naturgeografi omfattar t.ex. solsystemet och planeternas uppbyggnad, plattektonik (hur kontinenterna rör sig), geologi (geokemi, mineraler, berggrund och lösa jordarter), exogena processer (hur landskap formas), glaciologi och periglaciala processer (inkl. permafrost), hydrologi, klimatologi (från urtid till nutid), meteorologi (inkl. viss atmosfärskemi), oceanografi, jordmånslära och viss växtgeografi samt inte minst de miljöproblem jorden står inför genom människans påverkan. Jag undervisar studenter på de flesta nivåer om det mesta av det som nämnts ovan och forskar dessutom över breda fält inklusive biologi. Jag har en handfull artiklar med atmosfärskemisk anknytning granskade (peer-reviewed) och publicerade i internationella tidskrifter. Jag har också ett flertal inom ämnet paleoklimatologi (klimatet förr).
   Att jag för närvarande studerar torvmarker och lössjordar i global skala beror på att dessa två miljöer innehåller hittills outforskad information som kan tolkas på olika sätt, bl.a. klimatologiskt. Undersökningarna av torvmarker startade jag redan i början av 1970-talet och anser mig ha viss erfarenhet vid det här laget.
   Förra istiden varade ungefär 100 000 år och slutade för cirka 12 000-15 000 år sedan. Den förra mellanistiden varade ungefär lika länge som vår nuvarande pågått. När inlandsisarna drog sig tillbaka (av någon naturlig orsak) gjorde de det så grundligt att för 7 500 år sedan glaciärer bara fanns kvar i de allra mest polära lägena t.ex. Antarktis och Grönland. Alla ”småglaciärer” som idag finns i bergsområden på lägre breddgrader fanns över huvud taget inte utan skapades för ca 5 000-6 000 år sedan i samband med en markant klimatförsämring. För 7500 år sedan rådde närmast Medelhavsklimat i Sverige, också detta naturligt och sannolikt beroende på jordens förhållande till solen, inte beroende på halten koldioxid i atmosfären, som bara var marginellt högre än under förindustriell tid. Sedan denna värmeperiod har klimatet gått upp och ner i ungefärliga tusenårscykler. Varför det har gjort så är ett av mina forskningsfält, och orsaken till att jag undersöker ”geggamojja” över hela världen, nu senast i april 2010 i den australiska sektorn av Antarktis.
   Patriks argumentation (och språk) ligger på grundskolenivå. Jag misstänker på förnamnet (vanligt på 1960-70-talen) att han är något äldre. Det får mig att tro att Patrik blåst upp för många ballonger för att bevisa koldioxidens skadliga inverkan på klimatet och att hans hjärna därför genomgått metamorfos till den geggamojja han använder för att beskriva mina globala studier och mitt objektiva ställningstagande i klimatfrågan baserad på denna forskning.

Voodoo science

Av Göran Ahlgren, docent, Ingemar Nordin, professor, Peter Stilbs, professor.
(publicerad 25 april 2010)

Författarna företräder Stockholmsinitiativet, en oberoende ideell förening som verkar för en rationell klimat-, energi- och miljöpolitik.

Kan vetenskap samleva med politiken? Kan vetenskapsmän vara immuna mot den korruption som alltid tycks gro i slutna sällskap med makt och inflytande och frånvaro av nejsägare? Är IPCC, FN:s klimatpanel, vaccinerad mot ”alltför goda intentioner”? I verkligheten är IPCC en politisk konstruktion som omvandlar 100 procent vetenskaplig osäkerhet till 90 procent politisk sannolikhet. Hur går detta till? Hur började bollen rulla?
 
Bakom alla organisationer med inflytande ligger personer med engagemang. Professor Bert Bolin, IPCC:s förste chef, var politiskt framgångsrik i att driva sin tes att människans utsläpp av växthusgaser är avgörande för att förändra klimatet till en global uppvärmning. Ett resultat av detta arbete blev UNFCCC, FN:s klimatkonvention (1992), med målet att ” stabilisera atmosfärens koncentrationer av växthusgaser på en nivå som undviker farlig mänsklig påverkan på klimatsystemet”. Och IPCC:s syfte blev därmed att leverera stöd för just detta.
 
Rekryteringen till IPCC sker genom likasinnade engagerade medarbetare som rekryterar varandra genom positiv åsiktsmässig och social återkoppling. Detta är unikt inom vetenskapen. Slutresultatet förstärks av byråkrater och tjänstemän med politiska agendor som har sista ordet i utformningen av IPCC-rapporternas sammandrag. De dominerar också antalsmässigt IPCC-organisationen. De vetenskapsmän som deltar i rapportsammanställningen är bara några hundratal, och av dem är ca 50 inblandade i formulering av slutsatserna. Detta i motsats till myten om konsensus av tusentals.
 
Bakom alltihop ligger Bert Bolins hypotes (gissning) för vilken han skapade IPCC. Sakläget är att det som för 20-30 år sedan för en del forskare såg ut som en rimlig hypotes överhuvudtaget inte har kunnat bekräftas vetenskapligt. Tvärtom talar allt fler forskningsresultat nu emot någon avgörande mänsklig klimatpåverkan av detta slag. Inga observationer talar heller för att klimatet skulle kunna låta sig styras.
 
Så här har det rullat på, en låst vetenskaplig och politisk process som nu tycks ha nått vägs ände – inte via orkestrerad konspiration – utan som ett förutsägbart utfall av en process där makt och inflytande står utan kontrollmekanismer. Det har under åren funnits tusentals invändningar mot IPCC-processerna, men media och politiker har inte lyssnat.
 
Den för klimatetablissemanget fatala e-postläckan bekräftar intrycket av att de mest inflytelserika IPCC-forskarna utgör en sluten klubb som motarbetar och saboterar oliktänkande. Det är så IPCC arbetar för att driva igenom sitt politiska uppdrag att lämna stöd till meningslösa ”klimatåtgärder”. De felaktiga uppgifterna i den senaste rapporten om bl. a. Himalayas glaciärer, och inte minst IPCC:s ordförande Rajendra Pachauris, arroganta hantering av dessa påtalade brister, leder nu till att IPCC:s arbetsmetoder och organisation ska granskas av en oberoende kommission.
 
Ett tänkbart resultat av detta är att Pachauri tvingas avgå, att IPCC organiseras om till en mycket starkare och fristående organisation à la IAEA, att COP16 i Cancun ställs in, samt att nästa IPCC-rapport som ska ut 2014 blir två år försenad. Och att alla EU-politiker får sig en rejäl tankeställare.
 
För att förtjäna förtroendet att leverera klimatpolitikens underlag måste nu både IPCC:s uppdrag och tidigare slutsatser rensas från ideologi, obekräftade hypoteser, tunnelseende, färgat vetenskapligt urval, undermåliga statistiska metoder, slarv etc. Vetenskapssamhället ska inte acceptera något annat än en problembehandling baserad på de normer som etablerats under hundratals år.
 
Tidigare IPCC-slutsatser försvaras dock oförbehållsamt av t.ex. SMHI. http://t.ymlp189.com/mwmaiamesanajumeanauhbb/click.php
”IPCC gör en stor samhällsinsats till stöd för klimatarbetet. Kunskapsläget från den internationella forskningen står sig mycket väl”.
Miljöminister Andreas Carlgren säger: http://t.ymlp189.com/mwjafamesarajumeagauhbb/click.php
”De klimatforskare vi talat med är emellertid alla överens om att de viktiga slutsatserna i IPCC:s centrala första del står fast”.
Ban Ki-moon, FN:s generalsekreterare:
http://t.ymlp189.com/mwbagamesaiajumeaoauhbb/click.php
”Let me be clear – the threat posed by climate change is real";
”I have seen no credible evidence that challenges the main conclusions of the IPCC’s 2007 report”.
 
I samma skamvrå som den norska nobelkommittén ställde sig för en tid sedan en kommitté i det brittiska underhuset när den i ett försök att undanröja skandalen runt e-postläckan legitimerade undanhållande av data, hån och mobbning av oliktänkande kolleger samt påtryckningar på vetenskapsredaktörer för att fördröja eller förhindra publicering av oönskade resultat, som del i det vetenskapliga arbetet.
 
Detta försvar av ”alltför goda intentioner” kan snart komma att visa sig lika naivt och inskränkt som Pachauris kommentar i november om ifrågasättandet av glaciäruppgifterna: ”This is voodoo science”! Det stämmer. Den snedvridna del av klimatvetenskapen han företräder är verkligen voodoo science.

Istid för klimathotarna

Av docent Göran Ahlgren, generalsekreterare i Stockholmsinitiativet
(publicerad 25 april 2010)

Inte roligt att vara engagerad klimathotare i dessa dagar. Det är i sammandrag innehållet i professor Olle Häggströms inlägg i Aftonbladet häromsistens, ”Forskare trakasseras av klimatskeptiker”. Där har Häggström för en gångs skull prickat helt rätt. Han är förtvivlad och gråtfärdig.
 
Flera av hans meningsfränder ger uttryck för samma frustration. Vid ”tankesmedjan” Fores seminarium ”Perspektiv i debatten om IPCC” den 30 mars ägnades säkert halva seminarietiden åt att i bekymrad ton på fullt allvar spekulera över i vad mån någon ”mastermind”-konspiration från fossillobbyn ligger bakom de senaste sex månadernas spektakulära bakslag. Intressant!
 
Susanna Baltscheffsky försvarade anmärkningen att rapporteringen av Climategate i svensk press blev flera veckor försenad med att ”vi hade så fullt upp att göra med Köpenhamnsmötet då”. Grönköping eller Nordkorea? Kryssa för en eller båda!
 
Några vettiga ord sades dock av Henning Rodhe som dömde ut IPCC:s ordförande Rachendra Pachauris agerande och förordade en omstrukturering av IPCC till ett betydligt mer fristående organ à la IAEA. Hans uttryckte också i försiktiga ordalag att det finns en risk för snedrekrytering av forskare till IPCC. Dessa synpunkter skriver vi under på med tjocka streck.
 
För ett par veckor sedan skrev Storbritanniens ambassadör på SvD:s Brännpunkt ”Nya initiativ för klimatet krävs”, ett lamt försök att få upp humöret på de rättrogna att gå vidare i hotelsekampen.
 
Läget för oss klimatdissidenter skulle kunna sammanfattas med Mahatma Gandis ord ”First they ignore you, then they laugh at you, then they fight you, then you win.” Vi tycks ha nått den tredje nivån. Våra senaste ”segrar” har varit lättköpta. Nu väntar en lång, utdragen och hård kamp för att underminera och rasera de inställningar och attityder som utgör själva kärnan i klimatpolitiken. Kom ihåg att vi kämpar för att låta människan vara en del av planetens lösning snarare än en del av dess problem. Vi kämpar för att använda våra resurser till att lösa reella humanitära och miljörelaterade problem snarare än att offra dem på några domedagsprofeters altare.

Blanda inte vetenskap och politik!

Av professor Wibjörn

(publicerad 23 april 2010)

Lars Franzén får kritik av Patrik Josefsson i Karlskoga

Av Patrik Josefsson, Karlskoga 
(publicerad 21 februari 2010)

Lars Franzén hävdar i sin debattartikel i Elbranschen nr. 4/2009 att temperaturökningen på jorden har avtagit. Som argument använder han ett diagram som visar anomalierna i temperatur i nedre troposfären. Diagrammet visar precis det som Lars Franzén hävdar, att de senaste åren har temperaturökningen i nedre troposfären har avtagit.
   Men, det är här nere på jordytan som vi människor bor och verkar, enda sättet för en jordbo att komma till nedre troposfären är att klättra upp på Mount Everest, vilket inte är så vanligt. Så i den här debatten tillför diagrammet inte ett smack. Jämför med WMO (metrologiska världsorganisationen) som har gjort mätningar ner på backen där vi lever och än så länge frodas. WMO hävdar att 2000-2010 var det varmaste decenniet hittills, vilket verkar högst rimligt när Lucia numera måste åka vagn i stället för släde (debattartikeln är skriven innan fimbulvintern satte in, red. anm.).
   Lars tycker inte alls att det är konstigt att havsytan stigit kring våra kuster, han hänvisar till efterverkningar av den lilla istiden.
   En fråga, hur länge till kommer vi att leva med följdverkningarna efter den lilla istiden, när har jorden återfått ”normaltemperaturen”?
   Hur förklarar du korrelationen mellan havsnivåökningen runt Sveriges kuster, som tagit rejäl fart sedan mitten av 90-talet, och WMOs rapporter om ideligen varmare decennier, samt krympande glaciärer?
   Ett annat kärt argument är varför vikingarna flyttade till Grönland om inte klimatet var behagligt där?
Det kanske var en anings varmare på Grönland för tusen år sedan. Men orsaken till flytten kan mycket väl vara en konflikt, människorna i fråga hade inget annat val än att och ta sin tillflykt någonstans, och råkade hamna på Grönland. Då fejder går i arv så var man tvungen att härda ut i flera generationer.
   Varför heter Grönland Grönland? Måste det ha med färgen grön att göra? Precis som Borlänge fick sitt namn av att man bar båtar förbi forsarna i Dalälven ”bära länge”, eller drog man båtarna på stockar? Vilket är enklast?
   För det ter sig konstigt att Island som var och är grönare, varmare och mindre glaciärtäckt än Grönland heter Island, det borde vara tvärt om.
   Lars Franzén hävdar att skogsdöden för cirka tjugo år sedan berodde på vindburet havssalt. Mycket märkligt, på vilket sätt skulle vindburet havssalt påverka skogen? Om salt i sådan hög grad påverkar skogen, så skulle vi skåda en massiv skogsdöd kring våra svenska vägar som saltas på vintern, för här blir saltkoncentrationen mångfaldigt högre än en blåsig novemberdag i exempelvis Göteborg.
   För det andra, när man åker ut ur Göteborg mot Karlstad och då tittar mot nordost vid trakterna av Angeredsbron så kan man se hur träden har formats av en till synes ständig västlig saltbärande vind från Kattegat. Likväl växer och frodas träden på de karga klipporna.
   Men något som är svårt för Lars Franzén att förklara bort, är det som händer med många av jordens korallrev. Jordens ökande medeltemperatur leder naturligtvis till att havsvattnet blir varmare. Vilket tyvärr föranleder att vissa korallrev blir överhettade och börjar dö (bleknar). Ett korallrev växer med bara någon millimeter per år (ungefär samma takt som Sveriges mossar), och är flera tusen år gamla. Med korallrevdöden dör fiskarna som lever på reven, och i förlängningen så har människorna som lever på fisken ingen fisk att fiska och riskerar att svälta.
   Sedan 1600-talet, i trakterna av lilla istiden, har européer koloniserat länder med korallrev. Men inte en enda gång i historien har det omnämnts att korallreven har börjat dö, det finns heller inte omnämnt i någon urbefolknings historia att korallreven har bleknat och börjat dö. Alla tidigare naturliga klimatförändringar har gått så mycket långsammare än den pågående att korallerna har kunnat anpassa sig, men nu går förändringen alldeles för snabbt och korallerna dör. Detta tyder otvetydigt på människans roll i de klimatförändringar vi nu ser.
   En ytterligare effekt av koldioxidutsläppen som inte omnämns ofta, men som är ett stort problem, är att de försurar våra hav. Men kanske Lars Franzén och co frågar sig om detta spelar någon roll, det är så små mängder.
Jo, det spelar en mycket stor roll. Man har i flera hav inte minst i Östersjön märkt att skalen på bland annat musslor har blivit tunnare (de löses upp), detta helt beroende på sänkt pH som är en direkt följd av människans koldioxidutsläpp. Så om du Lars Franzén inte tror på att koldioxid påverkar klimatet, så kan du ändå argumentera för minskade koldioxidutsläpp med hänsyn till havens fauna.
   En annan sak, som till och med borde vara svårt att bortse från för någon som inte tror på att människans utsläpp från förbränning påverkar klimatet, är sot. Alla vet hur mycket varmare en svart bil blir i solen jämfört med en vit på sommaren. Vad händer när man eldar? Jo svart sot bildas och faller ner på jorden. När sotet lägger sig på snö, så blir snön ”svartare” varvid albedot minskar och snön/isen smälter lättare. Så här finns ytterligare argument att minska förbränningen av kol och olja, som få kan förneka.
   Det är väl få som förnekar att klimatet genom årtusendena har förändrats (det är hastigheten på förändringen som är avgörande). Jag som bor i Karlskoga har bara en dryg mil till Sveafallen i Degerfors (varit där mer än en gång med skolan). Karlskoga är byggt på isälvsavlagringar och mitt i stan ligger en stor rullstensås som heter Rävåsen.
   Lars Franzén, som enträget hävdar att vi är på väg mot en ny istid, är inte sen att raljera över att IPCCs prognoser inte stämmer på pricken. Nämn en prognos som över huvud taget gör det.
   Med detta ständiga klankande på IPCCs prognoser är det väl rena söndagspromenaden för dig Lars, som hävdar en stundande istid, att prognostisera denna istid. Jag begär inte mycket. Hur många hundra år är det kvar tills Rävåskullen i Karlskoga åter ligger under en glaciär?


…och professor Franzén svarar direkt:

Jag blir innerligt trött på förståsigpåare, som med alla medel envist försöker klamra sig kvar vid människans påstådda påverkan på klimatet på jorden. Visst kan vi påverka vädret i liten grad t.ex. med s.k. dimming genom utsläpp av partiklar i luften och möjligen kan människan genom utsläpp av koldioxid lyckas höja halterna över de låga nivåer som är riskabla för initieringen av en ny istid, men jag har fortfarande inte sett några klara bevis för att en höjning av koldioxidhalten skulle ge de enorma temperaturökningar som prognostiserats i olika matematiska modeller. Sanningen är att de flesta ekosystem på jorden skulle må mycket bättre av lite mer av denna livets gas. En eventuell marginell höjning av temperaturen skulle framförallt på höga breddgrader också den vara huvudsakligen godartad. Stora områden av i dag ständigt frusen mark i våra permafrostområden i Sibirien och Nordamerika skulle kunna förvandlas till jordbruksmark och på så sätt hjälpa till att försörja jordens ökande befolkning. Listan på fördelar med en global uppvärmning är långt innehållsrikare än listan på fördelar med en avkylning eller t.o.m. en istid.
   Beträffande atmosfärskunskaper trodde jag man fick lära sig i småskolan att lufthavet består av olika skikt. Kanske Patrik skolkade den dagen? Troposfären, som enligt honom börjar på toppen av Mount Everest, börjar faktiskt redan vid havsytan. Här på Geovetarcentrum i Göteborg har jag kommit upp ca 70 meter i troposfärens nedre delar. Med utgångspunkt från denna okunskap om de mest elementära delarna av vårt jordklots uppbyggnad tänker jag inte bemöta resten av Josefssons kritik utan råder honom att plocka fram och damma av grundskolans lärobok i naturkunskap och ta igen det han uppenbarligen missat i skolan.
   I övrigt kan vi bara konstatera att det varit ovanligt tyst senaste tiden i klimatdebatten. Väderleken låter sig inte styras av några datamodeller. 

Är Climategate historiens största vetenskapliga skandal?

Av docent Fred Goldberg, klimatanalytiker och debattör, Lidingö 
(publicerad 11 januari  2010)

Kring den 20 november började det på nätet spridas intressant information om att någon hade lyckats lägga ut hela Hadley CRUs databas med brev (e-mails), rapporter och dataprogram på en server tillgänglig för vem som helst. Inom något dygn hade en mängd bloggar laddat ner informationen och börjat granska breven och plocka ut de intressantaste och mest pikanta detaljerna. Detta lär först ha skett på en server i Tomsk i Ryssland. Rykten säger att det är en hackare som lyckats ta sig in men detta är bara en hypotes, det kan också ha varit en s.k. whistleblower som arbetat inifrån och fått tag i datafilerna. Men det finns ytterligare en förklaring, som är den mest troliga. Forskarna vid CRU har varit hårt pressade att lämna ut alla data och bearbetningsprogram som finns i institutets dator.

En ny teori är nu att Phil Jones samlat ihop alla data och komprimerat dem med Zip-kod så att de skulle kunna flyttas till en annan hemlig dator och att man sedan skulle kunna säga att det skett ett datorhaveri och att alla data och program är förstörda. När hela datapaketet skickades iväg kan de ha råkat adressera det fel genom att en punkt hamnade på fel ställe.  Det kanske skulle till tom.cru men det blev tomc.ru, som är den server i Tomsk där hela materialet dök upp och blev tillgängligt på webben. Från och med nu kan man lugnt påstå at ”The shit has hit the fan”.

De publicerade breven styrker misstankarna om att klimathotet är uppdiktat. Breven sträcker sig tillbaka till 1996 och sista brevet var avsänt den 12 november 2009 d.v.s. ca 1 vecka innan de läckte ut. Breven antyder bland annat att forskarna har använt sig av olika trick för att justera vetenskapliga data.

Är de avslöjade breven äkta?
De första frågorna som dök upp var om dessa brev verkligen är äkta och detta kunde ganska snabbt bekräftas av en del personer som varit inblandade i brevväxlingen med dr Phil Jones, chef för Hadleys Climate Research Unit (CRU) vid University of East Anglia.

Vad som gör avslöjandena extra intressanta är det faktum att det handlar om de ledande forskarna vid CRU och att de flesta mottagarna av de aktuella breven utgör de ledande alarmistiska forskarna i världen med namn som Jim Hansen, Gavin Schmidt, Kevin Trenbert, Stephen Schneider, Tom Wigley, Keith Briffa och Michael Mann.

Ganska omgående började bortförklaringarna cirkulera på nätet, påståenden att de intressanta och ofta graverande upplysningarna var ryckta ur sitt sammanhang och att en del saftiga utryck bara var en jargong forskare mellan. Men ju mer detaljer som började sippra fram desto mer ihåliga blev bortförklaringarna. Avslöjandena började så småningom uppmärksammas i mainstream media i USA och England. Det dök snabbt upp en hel serie youtube-inslag från nyhetsprogram och debattprogram där olika forskare som figurerat i breven kommit till tals och kunnat berätta om hur forskarna i nätverket kring CRU motarbetat forskare som inte velat ansluta sig till tron på att människans CO2-utsläpp har påverkat klimatet eller att de har ifrågasatt riktigheten av de brant stigande globala temperaturkurvorna som sammanställs av Phil Jones.

Har dessa avslöjande någon betydelse eller är alltsammans en storm i ett vattenglas?
Jag anser att det som har hänt är mycket allvarligt och starkt har skadat förtroendet för det vetenskapliga forskarsamhället och klimatforskarna i synnerhet. Jag vill dela in det som hänt i tre delar:

1. Den första delen, som också med stor sannolikhet utlöst hela skandalen, är det faktum att Phil Jones konsekvent har vägrat att lämna ut underlaget för sina temperatursammanställningar till andra klimatforskare trots att han enligt lag är skyldig att göra detta. Många andra klimatforskare har ifrågasatt den branta temperaturkurvan i perioden 1980-2000. Forskarna bakom IPCC, där även forskarna vid CRU ingår, hävdar att kurvan under denna period är brant på grund av antropogen klimatförändring d.v.s. på grund av människans utsläpp av växthusgasen CO2. Att så är fallet ”bevisas” av att diverse klimatmodeller konstaterat detta. Att klimatmodeller visar det forskarna vill att de ska visa är en annan historia. Många klimatforskare har begärt att få ut uppgifter om vilka stationer som ingår i den branta kurvan eftersom man misstänker att huvuddelen av uppvärmningen är orsakad av den s.k. urbaneffekten. Urbaneffekten är den lokala uppvärmning som sker i och runt våra städer förorsakad av trafik, industriutsläpp och bebyggelse som alstrar värme. Phil Jones har konsekvent nekat med motiveringen: Varför ska jag lämna ut 25 års arbete till någon som bara vill hitta fel i det.

Hans vägran gjorde att det fanns skäl att misstänka att det var något lurt med kurvan. År 2000 stiftades en ny lag, motsvarande vår lag om offentliga handlingar, nämligen Freedom of Information Act (FOIA) innebärande att alla institutioner som arbetar med offentliga medel är skyldiga att lämna ut information, dataprogram och mätdata till den som så önskar. Trots denna lag begår nu Phil Jones direkt lagbrott genom att fortfarande vägra lämna ut några data. Först skyllde han på att han hade sekretessavtal med ett par länder och därför inte kunde lämna ut data. I engelska tidningar dök det upp artiklar som berättar att temperaturmätningar är statshemligheter. Så småningom blev han överkörd med sekretessargumentet och kort därefter kunde vi läsa i engelska tidningar att alla temperaturdata genom en mystisk olyckshändelse försvunnit ur CRUs datasystem. Nu började olika forskare och andra bli riktigt förbannade och krävde olika former av utredningar om hur alla data kunde försvinna och det hela började nu få mer och mer medieuppmärksamhet, främst i England, men inte i Sverige. Här dröjde det två veckor innan skandalen kortfattat omnämndes i TV och då i termer av att det var ”hackarna” som var de klandervärda.

2. Den andra delen av skandalen är den information som kommit fram i de tusentalet brev som avslöjats. Här framgår det mycket tydligt hur irriterad man är över vissa forskare som försöker visa att CRU och IPCC har fel. Breven diskuterar olika strategier för hur dessa forskare ska stoppas från att publicera sina arbeten, redaktörer ska vidtalas eller hotas om de tar in artiklarna o.s.v. Några framstående forskare omnämns i mindre smickrande termer o.s.v. I breven förekommer också avslöjanden om direkt fusk och manipulation av temperaturkurvor. Här figurerar huvudsakligen Michael Mann, pappa till den famösa ”hockey-klubban” där den medeltida värmeperioden och lilla istiden försvunnit och ersatts med en flack kurva som kring 1900-talets början skarpt stiger mot skyn. Diagrammet ser därför ut som en liggande hockeyklubba. Två kanadensare, Steven McIntyre och Ross McKitrick (M&M), lyckades efter flera års arbete bevisa att hockeyklubban är ett rent falsarium med manipulerade data och konstruerad med felaktiga statistiska metoder. Herrarna M&M kom därför att bli CRU-gängets största antagonister och hatobjekt som hotade att rasera den image som under många år mödosamt byggts upp av IPCC-gänget och som ska bevisa att människan påverkar klimatet. En inställning som har fått religiösortodoxa dimensioner.

3. Att CRUs temperaturkurvor är manipulerade och utan vetenskapligt värde framgår mycket tydligt vid granskning av de olika dataprogrammen. När programmerarna skriver programkoden lägger de ofta in rader märkta REM som betyder remarks. Här skriver programmeraren in detaljer och kommentarer för att komma ihåg vad han har gjort i programmet. Det är dessa kommentarer som är de tydligaste bevisen för att kurvorna är kraftigt manipulerade så att de ska visa högre temperaturer än de uppmätta. Om de skyldiga forskarna åtalas är det sannolikt dessa rader som kommer att kunna fälla dem. Förhoppningsvis kommer programmerarna att framträda och vittna vilka instruktioner de har fått och av vem de har fått dem.

Nu ska vi titta lite närmare på vad som avslöjats i breven. I ett brev sänt till Michael Mann (hockeyklubbans fader) skriver Jones att han hellre raderar alla tempdata i servern än att han lämnar ut dem till McIntyre. En månad senare försvann uppgifterna.

I ett av de mer famösa breven daterat den 16 november 1999 skriver Jones till Mann, Bradley och Hughes, männen bakom ”hockeyklubban”:

I've just completed Mike's Nature (den engelska tidskriften Nature) trick of adding in the real temps to each series for the last 20 years (i.e. from 1981 onwards) and from 1961 for Keith's to hide the decline (min understrykning).

Här skriver Phil Jones rakt ut att han har lagt data till de olika serierna för att dölja en temperaturminskning.

I ett annat brev från Tom Wigley till Keith Briffa finner vi föjande:
It is distressing to read that American Stinker item. But Keith does seem to have got himself into a mess. As I pointed out in emails, Yamal is insignificant. ……But, more generally, (even if it ”is” irrelevant) how does Keith explain the McIntyre plot that compares Yamal-12 with Yamal-all? And how does he explain the apparent ”selection” of the less well-replicated chronology rather than the later (better replicated) chronology?

Of course, I don't know how often Yamal-12 has really been used in recent, post-1995, work. I suspect from what you say it is much less often that M&M say – but where did they get their information? I presume they went thru papers to see if Yamal was cited, a pretty foolproof method if you ask me. Perhaps these things can be explained clearly and concisely – but I am not sure Keith is able to do this as he is too close to the issue and probably quite pissed of.

And the issue of with-holding data is still a hot potato, one that affects both you and Keith (and Mann). Yes, there are reasons – but many ”good” scientists appear to be unsympathetic to these. The trouble here is that with-holding data looks like hiding something, and hiding means (in some eyes) that it is bogus science that is being hidden. Här säger Tom Wigley precis vad det handlar om, att undanhålla data från andra forskare och att det väcker misstankar om fusk.
I think Keith needs to be very, very careful in how he handles this. I'd be willing to check over anything he puts together.
Tom.

Här erbjuder sig Tom Wigley att hjälpa Briffa med mörkläggning men påpekar att genom att inte lämna ut data skapas en het potatis. Det är också intressant att notera att Wigley kallar American Thinker för Stinker. Vidare framgår att han inte är bekymrad för att det vetenskapliga inte är korrekt och att Briffa kanske inte är kapabel att ”bortförklara” sina manipulationer (på engelska cherry-picking = plocka russinen ur kakan (red. anm.). Wigley menar att om man inte lämnar ut data kommer det att betraktas som att man vill gömma något och att det är dålig vetenskap man vill dölja.

I följande dokument från 2007 med titeln jones-foiathoughts.doc, diskuterar Jones taktik för att slippa att lämna ut data men om han måste, föreslår han hur man ska plocka bort vissa.

”send them a subset removing station data from some of the countries” and ”remove many of the early stations that we coded up in the 1980s." Or perhaps ”send them the raw data as is, by reconstructing it from GHCN" (Global Historical Climatology Network), adding that "this would be the raw data, but it would annoy them.”

I ett brev från Phil Jones till Michael Mann står det: Mike, Can you delete any emails you may have had with Keith re AR4? Keith will do likewise. He’s not in at the moment – minor family crisis. Can you also email Gene and get him to do the same? I don’t have his new email address. We will be getting Caspar to do likewise.  AR4 är den senaste IPCC-rapporten som kom ut 2007. I samband med begäran om information enligt FOIA skriver Phil Jones att de ska radera alla brev med anknytning till AR4 eftersom det av breven framgår att de manipulerat data. Det fanns tydligen fakta i dessa brev som inte tålde dagsljus.

I ett annat brev föreslår Phil Jones att de ska förfalska ett datum: Gene/Caspar, Good to see these two out. Wahl/Ammann doesn't appear to be in CC's online first, but comes up if you search. You likely know that McIntyre will check this one to make sure it hasn't changed since the IPCC close-off date July 2006! Hard copies of the WG1 report from CUP have arrived here today. Ammann/Wahl – try and change the Received date! Don't give those skeptics something to amuse themselves with.

Kevin Trebert skriver: ”The fact is that we can’t account for the lack of warming at the moment and it is a travesty that we can’t,” Han beklagar sig över att de verkliga temperaturavläsningarna inte är tillräckligt varma, att detta är olyckligt.

Avslutningsvis några intressanta exempel på kommentarer I dataprogrammen:

I ett litet dataprogram använt av Jones och ”The Team” fanns det en 15 000 rader lång kommentar från programmerarna som håller på att analyseras och som handlar om CRUs globala temperaturserie. Där står det att temperaturdata verkar vara suspekta, fabricerade och inte lämpade för sitt ändamål. Där fanns bl.a. citatet ”These will be artificially adjusted to look closer to the real temperatures.”

I ett annat avsnitt står det: ”In subfolder ”osborn-tree6mannoldprog” there’s a program (Calibrate_mxd.pro) that calibrates the MXD data against available local instrumental summer (growing season) temperatures between 1911 and 1990, then merges that data into a new file. That file is then digested and further modified by another program (Pl_calibmxd1.pro) which creates calibration statistics for the MXD against the stored temperature and ”estimates” (i.e. infills) figures where such temperature readings were not available. The file created by that program is modified once again by Pl_Decline.pro, which ”corrects it” – as described by the author – by ”identifying” and ”artificially” (the author’s own word) removing ”the decline.” But oddly enough the series doesn’t begin its ”decline adjustment” in 1960 – the supposed year of the enigmatic ”divergence.” In fact, all data between 1930 and 1994 are subject to ”correction.”’

I två andra program briffa_Sep98_d.pro and briffa_Sep98_e.pro är korrektionerna mycket grövre.
Programmeraren (Briffa?) kallar ändringarna. ”Apply a VERY ARTIFICAL correction for decline!!” Sedan står det ”Here is the fudge factor”  som faktiskt står inskrivet I programmet och som är ”yrloc=[1400,findgen(19)*5.+1904 ‘valadj=[0.,0.,0.,0.,0.,-0.1,-0.25,-0.3,0.,-0.1,0.3,0.8,1.2,1.7,2.5,2.6,2.6,2.6,2.6,2.6]*0.75; fudge factor”
Ingen sann eller hederlig forskare skulle skriva till en oförklarad manipulationsfaktor (fudge factor), vilket CRUs programmerare faktiskt kallar det, för att generera det politiskt korrekta – men vetenskapligt sett värdelösa resultat.

Ett annat exempel är: ”IMPORTANT NOTE: The data after 1960 should not be used. The tree-ring density records tend to show a decline after 1960 relative to the summer temperature in many high-latitude locations. In this data set this ‘decline’ has been artificially removed in an ad-hoc way, and this means that data after 1960 no longer represent tree-ring density variations, but have been modified to look more like the observed temperatures.”
 
Vi finner vidare detta exempel: Others, such as mxdgrid2ascii.pro, issue this warning:
”NOTE: recent decline in tree-ring density has been ARTIFICIALLY REMOVED to facilitate calibration. THEREFORE, post-1960 values will be much closer to observed temperatures then [should be ”than”] they should be which will incorrectly imply the reconstruction is more skilful than it actually is. See Osborn et al. (2004).”

Det finns också en stor kommentarfil av en programmerare vid CRU kallad Harry_read_me som dokumenterar att deras databehandling och modelleringsfunktioner var totalt utanför all kontroll. Han säger också: ”They fudged so much that NOTHING that came out of CRU can have ANY believability”.

Klimatskandalen har nu också spritt sig till Nya Zeeland på södra halvklotet. En grupp forskare under ledning av Richard Treadgold, från Climate Conversion Group, har sammanställt temperaturdata för Nya Zeeland och fann att öarnas temperatur inte har stigit de senaste 100 åren tvärt emot de officiella forskarnas temperaturdiagram som visar en stadig ökning. Se diagram 1 och 2.

De avslöjanden som nu har gjorts visar tydligt att allt underlag för IPCCs påstående att temperaturen stigit ovanligt brant och bara kan förklaras av människans utsläpp av CO2 inte har med verkligheten att göra. När detta skrevs befann sig många tusen politiker i Köpenhamn för att rädda klimatet genom att förhandla om utsläppsminskningar. Men vilken politiker lever som han lär. De kom till Köpenhamn i 160 privata flygplan och skjutsades runt i 1 200 limousiner. Trots att det nu avslöjats att det inte finns något vetenskaligt underlag som visar att CO2 påverkat klimatet fortsatte förhandlingarna i Köpenhamn som om ingenting har hänt. ”Der är synd om människorna” sa Strindberg men vilka människor menade han? Klimatforskare eller klimatkonsumenter.

Är ClimateGate världens största vetenskapliga skandal?  Döm själva.



Ifrågasatt officiell temperaturkurva

Är vi på väg mot en ny ”liten istid”?

Av professor Wibjörn 
(publicerad 11 januari  2010)

En stor del av norra halvklotet drabbades vid årsskiftet av markant kallt väder. Är detta början på en trend eller något tillfälligt? Onekligen har det globala klimatet envist vägrat att bli varmare sedan sekelskiftet och klimatet följer därmed inte det scenario som IPCC (International Panel on Cliamte Change) anger i sin rapport. En kort kallperiod bevisar inget men vi bör kanske betrakta den grund varpå tron på ett varmare klimat vilar.

Tron på ett allt varmare klimat är baserad på teori och modeller. En mycket viktig faktor i dessa är ett hävdat markant samband mellan mängden koldioxid (CO2) i atmosfären och klimat. Eftersom människan förbrukat stora mängder fossila bränslen har koncentrationen av CO2 i luften stigit och därmed förväntas också temperaturen stiga i framtiden.

Några viktiga punkter:

1. Enligt de data som presenteras i IPCC var mängden CO2 i atmosfären tämligen konstant under århundradena före industrins utbyggnad. Därefter har koncentrationen långsamt stigit fram till ca 1950, varefter den ökat allt mer markant. Denna åsikt är baserad på mätning av CO2 i iskärnor, en metod som alltmer ifrågasatts. Direkta mätningar av mängden CO2 i atmosfären, som har utförts sedan början av 1800-talet, visar stora variationer. Förekomsten av en markant variabilitet även längre tillbaka i tiden har påvisats genom studier av torvavlagringar. Den av IPCC använda stadiga ökningen av CO2 i luften är troligen fel och bör inte användas som en viktig faktor vid beräkning av det framtida klimatet.

2. IPCC hävdar ett klart samband mellan CO2 och klimat. Man framhåller att både mängden CO2 i luften och temperaturen har stigit under 1900-talet. Beaktas variationerna i dessa faktorer under denna period är det omöjligt att se ett samband utom under åren mellan 1970 och 2000. Under huvuddelen av 1900-talet saknas samband.

3. Få kan ha undgått att höra att den globala temperaturkurvan som IPCC försetts med från universitetet i East Anglia har modifierats för att ge ett bättre stöd för växthusteorin. Enligt ett antal oberoende studier av klimatet inom begränsade områden var temperaturen omkring 1940 lika hög som omkring år 2000. Den globala uppvärmningen inträffade därför innan stora mängder CO2 producerades. Data oberoende av de manipulerade dataserierna från East Anglia visar ingen global uppvärmning.

Vid ett antal tillfällen har förespråkare för växthusteorin sagt att ”det finns ingen annan förklaring” än mängden CO2 i luften. Men det finns andra teorier. Ett antal forskare har visat ett samband mellan solens aktivitet och klimatet (antalet solfläckar visar solens aktivitet). Solens aktivitet påverkar jordens magnetfält vilket i sin tur reglerar mängden kosmisk strålning som når atmosfären. Denna faktor påverkar molnmängden, en faktor som har mycket stor betydelse för temperaturen (jämför förhållandena i skuggan av ett moln och ute i solskenet en sommardag).

Utöver solens aktivitet påverkas klimatet av t.ex. förekomsten av stora vulkanutbrott och förändringar av havens strömmar. Lokalt påverkas klimatet av tät bebyggelse.

En värld har övertygats om att en faktor, CO2, styr klimatet och att vi kan förhindra framtida förändringar genom att kontrollera utsläppen av denna gas. Utöver att stora anslagssummor lagts ner på att bevisa denna teori, som tycks vara av underordnad betydelse, har den ensidiga satsningen medfört att forskningens trovärdighet har reducerats allvarligt. 

Koldioxidkänsligheten överdriven

Av C-G. Ribbing, professor i Fasta tillståndets fysik vid Uppsala universitet 
(publicerad 11 januari  2010)

Klimatdiskussionen utgår från IPCCs prognos för temperaturutvecklingen. Denna är i sin tur baserad på att människans fossil-användning är den styrande faktorn genom den s.k. växthuseffekten. Detta hävdas trots att vattenånga är den effektivaste växthusgasen. Koldioxidens direkta bidrag ligger mellan 5 och 30 procent, och vattenångan dominerar återstoden. Svaret på denna invändning är att det mänskliga koldioxid-bidraget till atmosfären ger en viss temperaturökning. Denna ökar avdunstningen, d.v.s. högre halt av vattenånga, vars växthuseffekt höjer temperaturen o.s.v. Förloppet sammanfattas i en förstärkningsfaktor, som ökar den ursprungligen måttliga effekten av koldioxid. En teknisk term för denna mekanism är återkoppling, och den kallas positiv när en temperaturökning leder till en ytterligare ökning. För det fortsatta resonemanget är det viktigt att observera att det är via uppvärmningen av vatten, som återkopplingen sker.  

Om förstärkningsfaktorn är positiv medför detta att utstrålningen minskar när havet blir varmare. Om den omvänt är negativ, så ökar utstrålningen. Utan en positiv faktor blir den framräknade temperaturökningen obetydlig. IPCCs utvalda klimatmodeller har positiva förstärkningsfaktorer, som ger fram-tida temperaturökningar på 3-6,5 oC i scenarion med olika fossilförbrukning. Spridningen i prognoserna kan till stor del hänföras till olika värden på just denna förstärkningsfaktor. Vår vardagserfarenhet är att utstrålningen ökar när en kropp blir varmare, men för jordens del förutsätter IPCC-modellerna det motsatta.

Sedan 1970-talet finns möjlighet att bestämma förstärkningsfaktorn med satellit i atmosfärens översta skikt. Genom att mäta utstrålningen, samtidigt som man mäter havsytans temperatur, kan man erhålla ett experimentellt värde på förstärkningsfaktorn. En sådan mätning är oberoende av om det är koldioxid som startat uppvärmningen. Inom ramen för projektet ERBE (”Earth Radiation Budget Experiment”) har sådana mätningar utförts och analyserats. I en nyligen publicerad artikel redovisar MIT-forskarna Lindzen och Chou sina värden på förstärkningsfaktorn*. Lindzen och Chou har sammanställt mätdata från ERBE-programmet med direkta mätningar av havsytans temperatur inom det tropiska området 20oS till 20oN, där havet utgör nära 80 procent av den totala ytan, och där en stor del av den inkommande solstrålningen infaller. Havsytans temperatur varierar av flera skäl och på olika tidsskalor, och man har därför beräknat månadsmedelvärden och eliminerat variationer som är mindre än 0,2o för att minska bruset. Dessa värden har i nästa steg utnyttjats som indata till elva av ett drygt 20-tal modeller. Samtliga modeller utnyttjar en positiv förstärkningsfaktor, som ger minskad utstrålning när jordytan blir varmare. 

Variationerna har sedan jämförts med satellitdata för den utgående strålningen – även dessa som avvikelser från ett medelvärde. Resultaten har en viss spridning, men det är ingen tvekan om att utstrålningen ökar när temperaturen ökar i överensstämmelse med vardagserfarenheten. I nedanstående figur har jag samlat modellresultaten i en röd sektor. De svarta punkterna är enstaka ERBE-värden, och den svarta linjen bästa linjära approximation till dessa. Modellernas linjer ligger samtliga inom den röda sektorn i diagrammet. Det är uppenbart att modellberäkningarna inte överensstämmer med mät-ningarna under mätperioden 1986-2000. Samtliga modeller ger en negativ lutning i detta diagram, d.v.s. den ovannämnda förstärkningsfaktorn är positiv. De experimentella resultaten visar tvärtom att förstärkningen är negativ.

Det finns andra faktorer än växthuseffekten, som kan förklara både ERBE-resultaten och temperaturutvecklingen vid jordytan. Solinstrålningen ändras t.ex. på grund av variationer i molnbildningen – det krävs endast någon enstaka procent mer moln, för att kom-pensera uppvärmningen via växthusgaser. Det är naturligt om ökad avdunstning orsakar ökad molnbildning, och IPCC medger att kunskapen om molnbildning är otillräcklig. De olika modellerna har ensidigt utvecklats för att med koldioxidens växthuseffekt förklara temperaturutvecklingen vid jordytan.

*Lindzen R. S., Choi Y.-S. On the determination of climate feedbacks from ERBE data, Geophys. Res. Lett., 36, L16705, (2009),  doi:10.1029/2009GL03962. Tillgänglig på:http://www.drroyspencer.com/Lindzen-and-Choi-GRL-2009.pdf     

Samband mellan variationer i havsytans temperatur och totalt utgående strålning från tropikerna, under perioden 1985-99. Svarta punkter med samhörig linje är experimentella, den röda sektorn samlar beräkningar med 11 av IPCCs klimatmodeller. (Efter Lindzen *) 

Reaktion mot desinformation

Av Ann Löfving-Henriksson 
(publicerad 11 januari  2010)

Ann Löfving-Henriksson har reagerat mot enkelspårigheten i mediernas rapportering om ”klimatdebatten” och i synnerhet om bedrägeriet ”Climategate”. Hon prenumererar på GP och har skrivit till dess vetenskapsredaktion och frågat journalisterna där hur man i framtiden kommer att hantera frågan om det som vi här på tidskriften Elbranschen kallar klimatbluffen. Anns brev är så välformulerat att vi med hennes goda minne publicerar det in extenso. 

Som prenumerant av GP undrar jag, hur ni ser på ert journalistiska uppdrag vad beträffar den framtida klimatdebatten. Själv är jag en nyligen pensionerad gymnasielärare. Mina akademiska studier gav viss insikt i den naturvetenskapliga arbetsmetoden t.ex. att data går före ideologi, att om data inte stämmer med hypotesen är det dags för en ny hypotes och att öppenhet är A och O.

Efter examen i såväl naturgeografi som fysik, kemi och biologi blev jag lärare. Så småningom fick jag uppdrag utanför själva skolgolvet bl.a. som Naturvårdsverkets miljöresursperson mot skolan i ABC-län och senare även som Skogsvårdsstyrelsens projektledare för Skogen i Skolan i samma område.

Tiden i den dåtida debatten runt bl.a. ozonhål och skogsdöd gav många lärdomar inte minst att den vetenskapliga skepticismen saknades inom miljörörelsen. Där är den sunda vetenskapliga kritiken borta, där tillåts man att selektivt välja information som stämmer med ens ideologi. Denna min uppfattning har stärkts i takt med larmet om klimathotet.
Tack vare av min ålder har jag kunnat följa miljörörelsens utveckling från en intressant liten välkommen motrörelse under 1960-talet fram till det totala genomslaget för dess åsikter i dagens samhälle och speciellt i (gammel)media. Som exempel på det senare är Margot Wallströms uttalande i P1 sent i höstas där hon säger att hennes valkrets är miljörörelsen. Särskilt allvarligt är att allmänheten lurats att tro att miljörörelsens åsikter är detsamma som insikter grundade på vetenskap.

För ca tio år sedan fick jag erbjudande om att vara med och författa läromedel för gymnasieskolan. Läroplanen kräver vetenskaplig hederlighet och i Duell, Jacobsson, Löfving-Henriksson Naturkunskap A (Liber) förklarade vi i inledningen till kapitlet Klimatförändringarna och Människan att syftet med kapitlet var träning i att bli kritisk till information. Vi visade diagram på förändringar i den globala temperaturen i förhållande till luftens halt av koldioxiden å ena sidan och i förhållande till solens aktivitet å andra sidan, vi citerade IPCC (2001) men också en av dess granskare, den finske docenten i miljövårdsteknik vid Åbo akademi Jarl Ahlbeck. J. Ahlbeck skrev i en artikel att: ”han studerat det mesta som dittills hade rapporterats angående växthuseffekten och att det stod klart för honom att den vetenskapliga kunskapen om jordens klimat ännu inte var tillräcklig för att man skulle kunna förutsäga hur människans utsläpp av koldioxid påverkar klimatet”.

Som diskussionsfråga tog vi upp hur olika intressegrupper kunde se på klimatfrågan.
Då det några år senare blev aktuellt för mig att ensam åstadkomma en ny Nk A bok hade mycket hänt i klimatfrågan. Den s.k. Hockeykurvan, som skulle visa på en onormal global uppvärmning, var knäckt av två kanadensiska statistiker tillsammans med den av USAs senat tillsatta Wegmangranskningen. Analyser av iskärnor i inlandsisarna visade att förändring i luftens koldioxidhalt följer efter temperaturförändringar och inte före så som t.ex. Al Gore har framställt det. Vetenskapliga undersökningar talade alltså emot såväl en onormal uppvärmning som mot koldioxidhypotesen. Trots detta hade klimatfrågan i Al Gores och miljörörelsens tappning fått en allt större medial uppmärksamhet!

Skolans uppdrag är bland mycket annat att lära eleverna att vara kritiska till propaganda och klimatkapitlet i den här boken avslutades med Tage Danielsson ord: ”Utan tvivel är man inte klok”.

Arbetsuppgiften på avsnittet föreslog eleverna:
”… gör som Galilei vrid och vänd på argumenten försök bli mera klok. I hans bok ’Dialog om de två världssystemen’ låter han olika argument föras fram av två personer med skilda åsikter och insikter. Då gällde det den då aktuella frågan om jordens plats i universum. Trampa i hans fotspår och skriv en kritiskt analyserande dialog där olika synpunkter om klimatfrågan får komma till tals”.

Trots att ingen onormal uppvärmning ännu har kunnat påvisas och trots att det inte har bevisats att koldioxiden driver klimatet fortsatte medierna att tala om för allmänheten att ”Jorden har feber” och att våra utsläpp av koldioxid skulle leda till klimatkatastrofer.

Det stora hotet om kraftig global uppvärmning bygger på antagandet att ökad temperatur ger ökad avdunstning och därmed högre luftfuktighet. Speciellt intressant är förhållandet i den övre troposfären eftersom luftfuktigheten där förmodas hindra värmeutstrålning och på så sätt öka atmosfärens temperatur. Problemet är bara att denna s.k. ”hotspot” inte har kunnat påvisas. Tvärtom har vetenskapsmän som R. Spencer och R. Lindzen & Choi under det senaste året dels påvisat att utstrålningen inte hindrats dels kunnat ge förklaring till varför det är så.

I och med att Climategate briserade den 20 november bekräftades också vad de s.k. skeptikerna, tvivlarna, sedan länge har hävdat d.v.s. att en liten grupp forskare (”CRU-gänget”) har kidnappat klimat”vetenskapen”. Denna grupp med rötter bland miljöaktivister har sedan länge manipulerat med data och peer-review-processen och utövat påtryckning på utgivare av vetenskapliga tidskrifter att inte publicera forskning som talar emot deras tes. Dessutom har de undanhållit rådata och på så sätt omöjliggjort för oberoende forskare att kontrollera deras beräkningar. Kort sagt, de har varken arbetat öppet eller efter vetenskapliga principer!

Denna lilla grupp är inte vilken grupp som helst, det är de som tillhandahåller data till Hadleyinstitutet, som i sin tur kontrollerar beräkningarna av den globala temperaturen nu och i framtiden och i förlängningen även IPCC. Professor Lindzen har uttryckt det som att de utgör starten i en speciell form av kedjebrev. Medlemmar i gruppen tillhör dessutom IPCCs skara av huvudförfattare och är just den grupp som i Wegmanrapporten kritiserades för att vara något av en klick och som inte arbetar efter vedertagna statistiska principer.

Efter allt detta måste både IPCCs slutsatser och vår klimatpolitik öppet diskuteras och ifrågasättas!
Hittills har ni (på GP, alltså, red. anm.) endast varit miljörörelsens och ”CRU-gängets” (IPCCs) megafoner.
Har ni för avsikt att i framtiden förmedla information från dem som likt docent Ahlbeck satt sig in i hela klimatfrågan?
Är ni beredda att tvivla med Tage Danielsson och som Galilei vrida och vända på argument från olika forskargrupper?

Är ni beredda att förmedla allsidig, aktuell klimatvetenskap för att bidra till en öppen och hederlig debatt om VAD som driver klimatet och därmed ge allmänheten möjlighet att kräva en omprövning av klimatpolitiken?
Kort sagt hur ser ni nu efter allt som hänt i klimatfrågan på ert journalistiska uppdrag?

Med hopp om ett Gott KlimatVetenskapsår på GP!
Ann Löfving-Henriksson

PS Om ni vill få en snabbgenomgång av vad Climategate mailen innehåller och betyder så har Joanne Nova gjort en sammanställning. Den finns under hennes blogg. Som en extra krydda i klimatdebatten kan ni låta era ekonomikollegor gräva i såväl Al Gores som Pachauris ekonomiska intressen i frågan. Den delen av klimatfrågan är också väl värd att informera allmänheten om!

Koldioxidhypotesen är absurd

Av Olof Hellström, bergsingenjör och energiexpert 
(publicerad  25 oktober  2009)

Under de senaste månaderna har jag på olika sätt informerat om den faktiska utvecklingen av vårt klimat med oförändrad eller sjunkande temperatur, snabb tillväxt av utbredning och tjocklek hos isarna i såväl Arktis som Antarktis, ökande koldioxidhalt i atmosfären och sålunda ingen korrelation mellan denna och jordens temperaturutveckling. Detta faktum innebär att hela underlaget för det tidigare Kyotoprotokollet är vetenskapligt felaktigt och följaktligen inte kan läggas som grund för det kommande Köpenhamnsmötet. Den artikel som SMHI:s Markku Rummukainen skrev för en tid sedan var och är felaktig och saknar helt vetenskaplig grund.

Den felaktiga åsiktsbildning som blivit en följd av att dagens politik fortfarande präglas av att människor hela tiden undanhålles sanningen och i stället bibringas uppfattningen att temperaturen
fortfarande stiger och att isarna smälter och havsnivåerna stiger leder till helt felaktiga slutsatser och åtgärder beträffande koldioxiden, som det inte finns någon som helst saklig grund att undanhålla atmosfären – snarare tvärtom. Med den avkylning av jorden som har påbörjats och som kan beräknas vara i flera decennier behöver vi ökad koldioxidhalt i atmosfären för att motverka avkylningens negativa effekt på hela jordens växtlighet.

Konsekvenserna av ovanstående är att alla pålagor av typen koldioxidskatter, handel med utsläppsrätter, elcertifikat m.m. inte har någon påverkan på klimatet utan t.o.m. kan vara skadliga. Kostnaderna för olika åtgärder såsom exempelvis underjordslagring är enorma men kommer att bli verkningslösa.
 
Vid läsning av ett otal artiklar kan jag inte underlåta att bekymras över att mycket av innehållet präglas av en tro att koldioxiden är skadlig och att olika typer av åtgärder att begränsa utsläpp av denna livets gas är av godo. Det leder även till en felaktig uppfattning om att sättet på vilket koldioxiden har bildats skulle ha betydelse för om den är skadlig eller inte, något som fotosyntesen självfallet inte tar någon som helst hänsyn till. Etanolbilar släpper ut mer koldioxid än bensinbilar. Alla andra argument är konstruerade från en felaktig uppfattning om rundgång” av biobränsle. Då bortser man helt från att jordens koldioxidomsättning är mer an 100 gånger större än den som påverkas av människan.

Värmande beundrarpost

Elbranschens redaktion har fått ta emot ovanligt många berömmande ord på sistone, inte minst sedan nr. 3/09 nådde läsekretsen. Panegyriken har nått oss via e-post, vanlig post och per telefon. Vår rakryggade hållning i kampen mot desinformationen är det genomgående temat. Ett särskild värmande brev kom från Svante Hjertstrand på Ljusterö som i synnerhet uppskattade professor Lars Franzéns inlägg. Med författarens goda minne publicerar vi det välformulerade brevet in extenso. 

Tidskriften Elbranschen 3/2009 publicerar århundradets och kanske rent av årtusendets mest betydande artikel, nämligen professor Lars Franzéns tidsperspektiv för vår planets klimat under många miljoner år med omväxlande varma och kalla perioder. Artikeln med den blygsamma rubriken ”Koldioxid – vän eller fiende?” framhåller att en annalkande istid är ett sannolikare scenario än den katastrofala uppvärmning som nu allmänt befaras.

”All tillgänglig geologisk information från kvartärtiden talar för att vår mellanistid, som varat lite mer än 10 000 år går mot sitt slut och kommer att ersättas av en istid som i bästa fall bara varar lite drygt 100 000 år.”

Professor Franzén väcker många funderingar kring mänsklighetens överlevnad med hygglig civilisation sett ur ett långt perspektiv och därmed även angående realismen i de aktuella ansträngningarna att begränsa koldioxidhalten i atmosfären. Oberoende av de önskade klimateffekterna torde en besparing av de fossila tillgångarna vara värdefull. Även om det finns skäl att betvivla den nu förhärskande klimatideologin kan den ändå ha sina förtjänster med hänsyn till en annalkande brist på mineralolja med konsekvenser för nödvändiga transporter och näringar. När istiden närmar sig – med stor sannolikhet inom 1 000 år – borde man förbereda sig så att påfrestningarna och lidandet inte blir alltför betungande. Detta perspektiv torde för en framtida mänsklighet vara mer närliggande och mer angeläget än andra farligheter.

I den ”nådatid” på kanske ett par århundraden som mänskligheten har att anpassa sig inför den annalkande istiden bör man sålunda av olika skäl hushålla med de fossila tillgångarna och inventera de energitillgångar som kan nyttjas i stor skala.

Den biologiska energin i all ära men energin i det använda kärnbränslet från nutida kärnkraftsteknik är så stor att avancerad forskning för dess utnyttjande är synnerligen motiverad. I bästa fall skulle en sådan teknisk utveckling kunna leda till mycket effektivare omhändertagande av använt kärnbränsle än som nu planeras med utomordentliga ambitioner för hundratusentals år. Det så på nytt använda kärnbränslet skulle genom en ny generation kärnreaktorer ge en mycket mindre riskabel slutprodukt än den som nu lagras på betryggande sätt i väntan på ytterligare behandling.

Okunnig professor

Den 9 september var professor Gunilla Svensson inbjuden att hålla årets Carl-Gustaf Bernard-föreläsning till minne av den tidigare ständige sekreteraren vid KVA. Hennes titel var mycket aktuell: "Smälter isarna i Arktis?" Gunilla Svensson är sedan 2008 professor vid Meteorologiska Institutionen vid Stockholms Universitet och på hennes webbplats finner vi en imponerande mängd skrifter och projekt. Hon är mycket berest och har forskat vid bl. a Caltech i Pasadena. Det framgår också att hon hittills har kostat oss skattebetalare 9,8 Mkr.

Hon har huvudsakligen arbetat med klimatmodellering med tonvikt på atmosfäriska processer på olika ställen på jorden bl.a. i Arktis. Hennes licentiatavhandling 1993 hade titeln: The Microphysics of Northeastern Pacific Stratus Clouds. 1995 disputerade hon vid Uppsala Universitet på en avhandling med titeln: Mesoscale Modeling of Chemical and Meteorological Processes in the Atmosphere. Tillsammans med Johannes Karlsson, som disputerade den 23 september 2009 har hon skrivit ett par arbeten 2009 med titlarna: The simulation of Arctic clouds and their influence on the winter surface temperature in present day climate in the CMIP3 multi-model dataset och On the processes determining the Arctic wintertime climate in global climate models. Det framgår inte av hennes CV om hon själv har varit i Arktis eller inte, trots omfattande forskning om atmosfären där.

Min första bekantskap med Gunilla Svensson var på Vetenskapsrådets konferens den 11 maj 2009. I inbjudan till konferensen stod det: Forskarrapporterna är entydiga: medeltemperaturen fortsätter stiga, isarna krymper, glaciärerna smälter. Och växthusgaserna i atmosfären fortsätter att öka. En stor majoritet av forskarsamhället är övertygade om att det är växthusgaserna som åstadkommer temperaturhöjningen, vilket framkommer av den internationella IPCC-rapporten.  Gunilla Svensson hade fått det obekväma uppdraget att redogöra för IPCCs slutsatser om klimatförändringar och global uppvärmning och tryckte till lite extra på att den globala uppvärmningen fortsätter och att isarna i Arktis minskar i accelererande takt. I övrigt fick vi höra den gamla vanliga soppan av icke verifierade påståenden som distribueras från de IPCC-anslutna forskarna med Erland Källén i spetsen.

I publiken fanns bl. a. klimatanalytikern och polarexperten Fred Goldberg som ställde den enkla frågan: Hur mycket har isen smält sedan april 2008? Gunilla Svensson rodnade, harklade sig och klämde sedan fram att isen faktiskt ökat något. Det var förvånande att höra för det står ju i kallelsen till detta möte att isarna smälter i en accelererande takt, svarade Fred Goldberg. I salen utbredde sig stor förvåning bland dem som inte kände till att sedan PDO (en ström i norra Stilla Havet) vände i april 2008, har isen i snitt ökat med en meter i tjocklek. Gunilla Svensson sa då att påståendet (från Kommissionen för Hållbar Utveckling) inte var helt “up to date”. Påståendet att isarna smälter i en accelererande takt framfördes veckan före i den av Källéns och Rummukainens presenterade rapporten från Kommissionen för Hållbar Utveckling, regeringskansliet, med titeln Ny Klimatvetenskap 2006-2009 – en kort genomgång av forskningens naturvetenskapliga grunder sedan IPCC AR4/WGI från 2007. Att isen har börjat växa i Arktis var känt redan sommaren 2008. I denna rapport framhävs det också att den globala uppvärmningen fortsätter. Ett i högsta grad felaktigt påstående eftersom den globala temperaturstegringen avstannade redan 2002 och under de senaste åren har temperaturen sjunkit. Det är högst anmärkningsvärt att professorerna Källén och Rummukainen avsiktligt vilseleder allmänheten och politikerna på detta sätt. Men de är inte ensamma. I syndaregistret får de sällskap av dem som granskat och godkänt rapporten, professorerna Olle Häggström, Chalmers, Helge Drange, Bergens Universitet, Eigil Kaas, Köpenhamns Universitet, docenten Juoni Räisänen, Helsingfors Universitet, och Lennart Bengtsson Max Planck-institutet.

Med hänsyn till det ovan sagda var det med stor nyfikenhet jag begav mig till KVA för att lyssna på Gunilla Svensson. Beijersalen var välfylld och cirka hälften av de närvarande var akademiledamöter från de olika s.k. klasserna. Tonen i föredraget visade sig mycket snart vara vinklad för att ge intrycket av att jorden blir varmare och att det är fara å färde. Ett diagram som visade hur mycket den arktiska isen smält år från år hade en brant sjunkande kurva. Hur brant man vill ha den bestämmer man själv genom skalindelningen på vertikalaxeln. För att verkligen betona den globala uppvärmningen hade hon det dåliga omdömet att visa en ny �hhockeyklubba�h som ett par veckor tidigare publicerats av Kaufman et al i tidskriften Science. Det tog dock bara ett par dagar innan Steven McIntyre med kolleger hade smulat sönder rapporten fullständigt. Det nämndes dock helt korrekt att isen hade ökat något på sistone men det betonades att årets minimum var det tredje lägsta sedan mätningarna från satellit började 1979. Att det inträffat ett trendbrott med ökning två år i rad var inte så viktigt att nämna eller förklara och inte heller att årets minimum hade en isyta större än 2007, något som motsvarar ytan av Sverige, Norge och Danmark tillsammans. 

Beträffande temperaturförhållandena i Arktis fick vi självklart höra att temperaturen i Arktis stiger dubbelt så snabbt som på jorden i övrigt och att de senaste årens snabba globala temperaturökning endast kan förklaras av människans utsläpp av växthusgaser. Att det skulle vara på det viset verifieras av klimatmodellerna som inte stämmer om man tar bort koldioxiden ur dem. Vid Johannes Karlssons disputation framkom tydligt att klimatmodellerna över molnigheten stämmer mycket dåligt med observationerna. Det är väl inte helt orimligt att anta att modellerna över koldioxidens klimatpåverkan också är felaktiga.

Den troligaste förklaringen till att temperaturen skulle ha stigit snabbare än i övriga världen är att många av de arktiska mätstationerna starkt har påverkats av urbaneffekten i takt med att samhällena har vuxit kraftigt efter andra världskriget. Urbaneffekten i samhället Barrow på Alaskas nordkust finns noggrant utredd och visade ett snitt på 2,2º C.

Gunilla Svensson redovisade dock intressanta fakta om sin specialitet som berör molnbildning och molnmängd. Vi fick veta att molnmängden varierar med mellan 70 och 90 procent med max under sommarmånaderna. Minskningen av isen i Arktis påstås bero på den av människan orsakade globala uppvärmningen och inom ett par årtionden har all is försvunnit i Arktis sommartid.

Efter föredraget gavs det tillfälle att ställa frågor och en akademiledamot frågade hur det går till när havsisen i Arktis bildas. Gunilla Svensson svarade snabbt och tydligt att det visste hon inte för det var inte hennes område. Åhörarna baxnade vid detta påstående. En professor i ett naturvetenskapligt ämne vid ett svenskt universitet som föreläser om isen i Arktis i kunskapens högborg KVA vet inte hur det går till när saltvatten fryser. Mycket anmärkningsvärt! Sedan frågade Fred Goldberg, som alltid är på hugget i sådana här sammanhang och gillar och ställa kluriga frågor som avslöjar den som försöker dölja sanningen, om hon visste vad PDO är? Det korta svaret löd, nej det vet jag inte. Då fick Gunilla Svensson förklarat för sig att om hon hade vetat det skulle hon för auditoriet ha kunnat förklara den korrekta orsaken till isens minskning i Arktis. PDO har minst lika stor klimatpåverkan på den amerikanska kontinenten som Golfströmmen har för Skandinavien. Den arktiska isen började minska redan 1977 när stillahavsströmmen PDO vände från negativ till positiv och började trycka upp varmvatten i den arktiska bassängen. Detta har den fortsatt med till i april förra året och sedan dess har ismängden ökat både till yta och tjocklek. Fred Goldberg påpekade också att professor Wibjörn gjort en ingående studie över temperaturerna i Arktis och då bara använt de stationer som inte påverkats av urbaneffekten. Han fann då att temperaturen på 1930-talet var högre än i dag!

Det allmänna omdömet efteråt var att det var ett osedvanligt svagt föredrag och man frågar sig vilka inom akademin som rekommenderat henne. Har den vetenskapliga standarden sjunkit till nya bottennivåer även hos KVA eller var detta ett olycksfall i arbetet? Man måste fråga sig om Gunilla Svensson verkligen har varit i Arktis. Om så hade varit fallet skulle hon kanske inte betona att öppet vatten accelererar issmältningen på grund av absorption av solens inkommande strålning. I Arktis där det finns öppet vatten är det sommartid ofta mycket dimma på grund av naturlig eller av DMS (Dimetylsulfid från alger vid iskanten) orsakad kondensation. Dimmans albedo lär inte skilja sig mycket från isflakens albedo. Dessutom fick vi lära oss på föredraget att molnmängden sommartid (då solen är ovanför horisonten) är 70-90 procent.

Ett gott råd till Gunilla Svensson är att följa med i klimatdebatten i tidskriften Elbranschen och på internet, speciellt på bloggar som skrivs av kritiska klimatforskare, då är risken mindre att hon gör bort sig.

Isutbredning. Förändring 2007-2008. 

Fult spel kring
tysk kärnkraft

I början av augusti planerade den tyska kärnkraftsindustrins organ Deutsches Atom Forum en stort upplagd kampanj för kärnkraft. Syftet var att påverka opinionen för att upphäva det beslut om avveckling av kärnkraften till 2022 som träffades i den s.k. energikompromissen mellan kraftindustrin och den tyska rödgröna regeringen efter valsegern 1998.
Nu var det fråga om kampanjen Aussteig aus dem Aussteig. En viktig del i kampanjen var att spela upp klimatfrågan och positionera kärnkraften som den långsiktiga lösningen på problemet med den globala uppvärmningen. Indirekt skulle detta stödja kansler Angela Merkels parti CDU och Fridemokraterna FDP som är för att riva upp beslutet om kärnkraftsavveckling.

Lägliga transformatorbränder
I juli inträffade så en transformatorbrand vid Vattenfalls kärnkraftverk Krümmel utanför Hamburg. Det var inget kärntekniskt tillbud. Transformatorn ligger utanför kraftverket. Men det uppstod en kraftig svart rökpelare som syntes många kilometer bort och som gjorde sig bra i TV. Det är inte helt ovanligt att transformatorer vid kraftverk brinner. Man konstruerar anläggningarna så, att om det blir en störning brinner transformatorn i stället för den mycket dyrare turbogeneratorn.
Men det är ovanligt att det brinner i samma transformator två gånger på två år. Och att det är samma felorsak. Även förra gången när transformatorn i Krümmel brann, sommaren 2007, hade Deutsches Atomforum en stort upplagd kampanj på gång. Vattenfalls informationsavdelning överlämnade initiativet på guldbricka till kärnkraftsmotståndarna. I nyhetstorkan mitt i sommaren fick haveriet ett enormt genomslag i massmedia.     Antikärnkraftrörelsen mobiliserade. Atomforum stoppade därför sin informationskampanj. De tyska kärnkraftbolagen Eon, RWE och EnBW håller nu på att tappa tålamodet med Vattenfall. I slutet av augusti begärde cheferna för konkurrenterna klart besked från Vattenfall och dess högsta ledning. Hur ska man lösa problem med driften av kärnkraftanläggningarna, även i Sverige? Klåpandet i Forsmark har fått större uppmärksamhet i tyska media än i svenska. Tyska socialdemokratiska politiker och även de gröna försöker nu lyfta kärnkraften och dess påstådda miljörisker till en huvudfråga i valrörelsen.

Har Vattenfall hemlig agenda?
Har Vattenfall, som är ett helstatligt bolag och ett instrument
för svenska regeringens energipolitik, eventuellt en hemlig agenda, där man egentligen vill lägga ner den tyska kärnkraften. Det frågar sig allt fler i Tyskland. Det är svårt att på annat sätt förklara Vattenfalls märkliga informationspolicy och agerande i Tyskland.
I Sverige finns en klar folklig majoritet för att fortsätta med kärnkraften i befintliga anläggningar. Samtidigt är en ny finsk reaktor under byggnad. Den kommer att tillföra ca 12 TWh till det nordiska elsystemet. Detta, jämte de minst 10 TWh som är på gång i form av effekthöjningar i befintlig kärnkraft och vattenkraft och därtill ny vindkraft, kommer att ge ett elöverskott i Skandinavien under flera år framöver.
Inom den nordiska elbranschen fruktar många nu att marginalpriset på Nordel-börsen under delar av året ska ligga kring den rörliga kostnaden för kärnkraft. Då får Vattenfall och Fortum problem med lönsamheten.
Om Tyskland avvecklar kärnkraften enligt nu gällande plan och om miljörörelsen lyckas stoppa alla nya kolkraftverk blir det elbrist i Tyskland redan från 2012, i varje fall om konjunkturen vänder. I bristsituationer kommer då svensk el att kunna säljas till Tyskland till mycket höga priser. I Tyskland kommer mer än häften av elproduktionen från kol och gaskraftverk. Praktiskt taget all elproduktion i Norden sker utan fossila bränslen, vilket ger en ekonomisk fördel ju mer man skruvar åt villkoren för verksamheten med emissionshandel, gröna certifikat och koldioxidskatt.

Fult spel på hög nivå
I detta sammanhang är det också intressant att det är Vattenfall som hårdast driver frågan om CCS, koldioxidavskiljning och lagring. Det kommer att höja produktionskostnaden för el från brunkol med minst 50 procent.
Även det driver upp det tyska elpriset för grundlastproduktionen.
Många, både inom miljörörelsen och industrin, ifrågasätter allt mer Vattenfalls koncernchef Lars G Josefssons roll som en av förbundskansler Merkels klimatrådgivare. Josefsson och Svenska staten har egentligen inget intresse av att Tyskland ska ha god tillgång till el och låga elpriser. Frankrike har ända sedan Jaques Delors och Francois Mitterands tid drivit på klimatfrågan i Tyskland för att öka den franska industrins konkurrenskraft över den tyska – det är ingen hemlighet.
Man frågar sig om den tyska kanslern låter sig påverkas av utländska intressen som inte sammanfaller med de tyska? Merkels föregångare Gerald Schröder undertecknade ett avtal med Gazprom en vecka innan han avgick som kansler. Därefter dröjde det bara några veckor till dess att han blev styrelseordförande i Gazproms dotterbolag Nordstream med adress i skatteparadiset Zug. Kommer Merkel att bli ordförande i Vattenfall Europe om hon förlorar valet till socialdemokraterna och de Gröna ?
 

Enkel teknik
revolutionerar vattenkraft

Av Av J-G Hemming och Bengt Lindhé, agronomer i Skara 
(publicerad  26 augusti  2009)    

Bild 1 Anemometer 1904 

Att en bild säger mer än tusen ord gäller i högsta grad om HyPEG (Hydrokinetically Powered Electric Generator, elgenerator driven av strömmande vatten).

Låt oss börja med bild 1, hämtad från Anemometer i Nordisk Familjebok tryckt år 1904. Vi har alla sett den på väderstationer och flygfält. Mera allmänt användas anemometrar, som angifva vindens hastighet. Af detta slag är den robinsonska den vanligaste. På den rörliga axeln sitter ett kors, vars fyra armar i ändarna äro försedda med ihåliga halfkulor eller skopor. Emedan vinden trycker starkare på halfkulornas inre än yttre sidor, drifves axeln omkring …

Säkert är det fler än vi som skamset biter sig i läppen och tycker att man själv kunde ha tänkt den enkla tanken att sätta ner Robinsons skålkors i strömmande vatten. Nu förunnades det HydroKinetic Labs LLC i USA att vara först och lägga beslag på patentet.

Begrunda bild 2 en stund och det är lätt att instämma i principens stora fördelar:

• Det skålförsedda hjulets rotation innebär inte någon som helst åverkan på livet i vattnet, eftersom dess hastighet inte kan överskrida vattnets.
• HyPEG är helt under vatten. Den kräver inte något som helst övrigt byggande i vatten annat än sin förankring i botten. Ben och bottenförankring kan faktiskt skapa livsmiljöer för liv i vatten med ensartade trista bottnar.
• Teoretiskt begränsas HyPEGs roterande diameter endast av det strömmande vattnets bredd. Det skiljer den från alla andra lösningar (propellrar och turbiner av olika slag).
• Möjligheten till stor diameter och därmed stort vridmoment ger enorm potential till höga effektuttag ur ett enkelt koncept.
• HyPEG kan utnyttja redan befintlig elektrisk infrastruktur genom att byggas i vattendrag eller strandnära havsströmmar där sådan infrastruktur redan finns.

Vi överlåter till läsekretsen att fortsätta denna lista på fördelar med en teknik, som kommer att revolutionera vattenkraften i en framtid, då den kommer att behövas mer än någonsin.

Bild 1. Anemometer avbildad i Nordisk Familjebok tryckt år 1904.

Bild 2. HyPEG-installation.

Av Lars Franzén professor i naturgeografi, oberoende forskare, Göteborgs universitet
(publicerad  7 augusti  2009)    

I en debattartikel i Göteborgs-Posten den 15 april 2009 basunerar meteorologerna Erland Källén och Markku Rummukainen ut att "Människan orsakar uppvärmningen". I sju punkter slår de fast att människan genom utsläpp av växthusgaser ligger bakom den globala uppvärmningen och därtill hörande utvecklingsmönster. Slutsatsen att dessa ganska harmlösa förändringar förebådar något mycket värre, såsom väldiga temperaturhöjningar, snabbt stigande havsnivå m.m. baseras nu liksom i tidigare liknande utsagor på notoriskt opålitliga numeriska modeller. Några bindande bevis föreligger inte, varken för uppfattningen att det blir hemska konsekvenser eller att allt beror på mänsklig påverkan. Speciellt anmärkningsvärt är att man tvingats införa kylande partiklar i atmosfären för att förmå de hysteriskt känsliga modellerna att återge den måttliga uppvärmning som vi hitintills upplevt. Resultaten av sådana beräkningar visar sig med facit i hand många gånger alltså felaktiga och det är riskabelt att fatta långtgående klimatpolitiska beslut på liknande underlag. Den avmattning eller t.o.m. avkylning som karakteriserat det senaste decenniet har modellerna inte alls kunnat förutsäga.

Jag är själv klimatforskare sedan flera decennier tillbaks och har försökt hitta möjliga orsaker till de ofta snabba klimatförändringar som präglat de senaste 10 000 åren. Jag är inte motståndare till koldioxidens betydelse för den globala temperaturutvecklingen i ett geologiskt tidsperspektiv, men mina forskningsresultat visar att dess betydelse är långt underordnad andra faktorer, åtminstone när det gäller snabba klimatförändringar, och med de höga halter vi har i dag. Detta sammanhänger med att klimateffekten från koldioxid ökar logaritmiskt med koncentrationen vilket innebär att marginaleffekten avtar med koncentrationen. Innebörden är t.ex. att om en fördubbling av koldioxiden i atmosfären ger upphov till en grads temperaturökning så krävs en FYRDUBBLING för att höja temperaturen ytterligare en grad. Konsekvensen av detta är också att minskande koldioxid skulle vara betydligt mer oroväckande och leda fram till en avkylning. Stigande koldioxidhalt är däremot förmodligen huvudsakligen till fördel.

Sannolikt ligger helt andra orsaker bakom den temperaturökning som skett under de senaste seklerna, och lika sannolikt är att de bakomliggande orsakerna är delar av en naturlig utveckling under en sådan mellanistid som vi lever i nu. Den är nämligen delar av ett mönster jag sett repeteras från åtminstone fem av de senaste mellanistiderna. En ny pusselbit i detta forskardrama föll på plats härförleden.

Eftersom det kan verka förvirrande att blanda olika tidsskalor i klimatfrågan kommer jag för att klargöra mitt resonemang att dela upp det hela från tre olika tidsaspekter.

1/ I det riktigt långa tidsperspektivet på tiotals och hundratals miljoner år befinner vi oss i den senaste av fem stora istider. Den mest förödande av dessa inträffade i Förkambrisk tid för mer än 600 miljoner år sedan. Fynd från platser över hela jorden visar att denna istid kan ha drabbat hela klotet, och att hela världen kan ha varit mer eller mindre djupfryst. Man kallar detta "Snowball Earth". En stor del av jordens landmassor låg då placerade kring Sydpolen. Den näst största istiden, under Karbon och Perm, var inte lika omfattande, sannolikt beroende av att en stor del av kontinenterna låg på lägre breddgrader, men den varade nästan 100 miljoner år. Den istid vi lever i nu startade trevande på Antarktis för ca 20 miljoner år sedan, för 6 miljoner år sedan på Grönland, och för 3 miljoner år sedan inleddes epoken med återkommande nedisning av de nordligaste delarna av Amerika och Asien/Europa. Temperaturrekonstruktioner visar under denna tid, sedan slutet av tertiärtiden en stadigt sjunkande trend.

2/ I perspektivet millennier till några få miljoner år finner vi alltså hela kvartärtiden med sina återkommande relativt långa istider (c:a 100 tusen år) och korta mellanistider (ca 10 tusen år). Det har varit någonstans mellan 30 och 50 istidspulser under de senaste 3 miljoner åren. Olika geologiska arkiv visar oss att de första istidspulserna var ganska korta och mellanistiderna långa. I slutet är det tvärt om, långa istider om ca 100 000 år avgränsas av korta värmeperioder på något tiotal tusen år. Ungefär 80-90% av kvartärtiden har varit kall, resten varm. Vi lever under ett av dessa korta uppehåll. Människan som art är ungefär jämnårig med istiden medan den moderna människan utvecklades först under senare delen av vår istid. Kanske hade vi inte blivit det vi är, utan de stora klimatsvängningar som ägt rum?

3/ Det kortare tidsperspektivet av sekel till decennier är lättare att greppa. Ju närmare vi kommer i tiden desto tydligare blir också konturerna av det klimat som varit. Själva definitionen av klimatologi är att studera väderleken under en längre tid. En minsta svensk normalperiod är 30 år. Klimatologer brukar normalt använda ca 100 år innan man börjar tala om klimat. Meteorologer studerar vädret, alltså de korta fluktuationer som blir till klimat. Källén och Rummukainen är rumlare i denna tidsskala, liksom de flesta av oss. För det mesta litar meteorologer bara på mätdata, d.v.s. vad olika instrument visat. Det är väl bra med det, men de flesta meteorologiska instrument har bara några hundra år på nacken och ger ingen information om tidigare väder. Termometern t.ex. uppfanns av Galileo Galilei 1603, och den längsta sammanhängande temperaturserien startade i England 1659. Året innan tågade Karl X över Bälten, alltså under den s.k. Lilla Istidens allra kallaste fas, och kanske den kallaste period vi haft sedan istiden. Vi måste alltså hitta andra sätt att mäta klimatets variationer och det finns en uppsjö sådana s.k. proxydata: trädringar, grottstensbildningar, isotoper i iskärnor, torvavlagringar och olika sediment, bara för att nämna en handfull metoder. Inga av dessa ger exakta mått på temperatur eller nederbördsmängder men väl en bild av ungefärliga variationer. Alla sådana här metoder visar att klimatet varierat väldeliga under efteristiden. Det finns också historiska belägg, som på olika sätt kan ge oss insyn i dåtidens väder och klimat: berättelser om krig och folkvandringar, skördestatistik samt uppgifter om översvämningar och långvarig torka m.m.

I denna kortare tidsskala ryms alla de händelser som format oss till de moderna industrialiserade varelser vi är. Vädrets makter har tvingat oss till anpassning och det är sannolikt så att stora delar av denna utveckling grundar sig på klimatförändringar. Historien visar tydligt skillnaden mellan de varma perioder som varit och de kalla, som vi också kan utläsa i våra olika klimatarkiv. Varma perioder har t.ex. varit Yngre Stenåldern, Bronsåldern och Vikingatiden. Under första delen av Vikingatiden bodde flera tusen människor på Grönlands väst- och sydkust. De hade seglat dit från Norge i slutet av Folkvandringstiden. I början livnärde de sig på jordbruk och boskapsskötsel. I undre delen av deras kökkenmöddingar finns rester av spannmål. I skriftliga längder finns också uppgifter om export av smör (!) till Island och Norge. Efter hand som klimatet försämrades ersattes avfallshögarnas jordbruksrelaterade lämningar med rester av fisk och säl. Slutligen övergav bosättarna Grönland. Varför heter Grönland just Grönland förresten? På den kalla sidan har tiderna utmärkt sig genom befolkningsminskningar, pandemiska sjukdomsutbrott, folkvandringar och krig. I historien har de namn som Fimbulvintrarna, Folkvandringstiden och Lilla Istiden. Medan de varma perioderna bland historiker och arkeologer går under beteckningen "Bright Ages" (ljusa åldrar) brukar de kalla benämnas "Dark Ages" (mörka åldrar). Under de ljusa tiderna har allt varit frid och fröjd, man har slagit sig till ro och kulturen har blomstrat. Under de mörka åren har man tvingats till åtgärder för överlevnad vilket varit drivkraften till många uppfinningar och tekniska innovationer. Det är nog inte en slump att den moderna industrialismens frö såddes under Lilla Istidens mörkaste hål. Såvitt vi kan se från iskärnor och andra arkiv har dessa historiska och förhistoriska klimatskiften inget samband med variationer i koldioxid i atmosfären utan verkar ha styrts av andra faktorer. De korta klimatsvängningar jag nämnt ovan verkar dock följa ett tusenårsmönster. Av allt att döma är vi i detta perspektiv på väg in mot kulmen av nästa ljusa ålder i raden. Är det kanske t.o.m. så att människans utsläpp av koldioxid inte har någon större betydelse utan att den stigande temperaturen just nu är en helt naturlig del av denna process? Om det är så, tror jag mig också veta orsakerna till denna tusenårspuls men det skulle ta för mycket plats att berätta här (http://www.science.gu.se/english/News/News_detail/?contentId=760313).

För en tid sedan presenterade forskarna Paul Blanchon m.fl. en studie i tidskriften Nature (458:881-884, 16/4 2009) som visade att havsytan stigit med tre meter på mindre än ett sekel under förra mellanistidens slutfas (Eem). Det verkar otroligt och skulle kräva att t.ex. hälften av Grönlands inlandsis, eller stora delar av Antarktis shelfisar kollapsade och smälte bort i rekordfart. Trots att jorden befolkades av såväl Neanderthalare, som tidiga varianter av Homo sapiens sapiens då, har jag svårt att tro att dessa skulle ha orsakat den kraftiga uppvärmning som ledde fram till denna händelse. Hur som helst skulle ett frisläppande av så mycket sötvatten på så kort tid förmodligen få en förödande effekt på de krafter som driver Golfströmmen och det är fullt möjligt och logiskt fastän paradoxalt att en kraftig uppvärmning på detta sätt skulle kunna leda fram till en ny istid. De studier av lössjordar i Kina jag gjort visar att de senaste 5 förutvarande mellanistiderna slutat med en märklig final (se figur 1). Först en kraftig klimatförsämring, som ersatts av ett lika markerat klimatoptimum och att utvecklingen därefter störtat brant ner mot istidsförhållanden. Avslutningen av mellanistiderna verkar alltså följa ett bestämt mönster där de centrala delarna av såväl istid som mellanistid har stabila klimat på sina kalla respektive varma sidor. I övergångsperioderna verkar klimatet pendla mellan extremer åt båda håll. Tänk om Lilla Istiden var just denna kalla puls och den nuvarande uppvärmningen uppförsbacken mot en sista skälvande klimattopp. Enligt mönstret från lössjordarna slutar ju uppenbarligen en mellanistid på det sättet. Den som lever får väl se!

Ska man börja oroa sig för något i klimatväg är det alltså av allt att döma en istid, snarare än en förlängd period med stabilt varmt klimat. Ser man det i ett geostatistiskt perspektiv är sannolikheten för det kalla scenariot långt större än för det varma. All tillgänglig geologisk information från kvartärtiden talar för att vår mellanistid, som varat lite mer än 10 000 år, går mot sitt slut och kommer att ersättas av en istid som i bästa fall bara varar lite drygt 100 000 år.

Från denna synpunkt borde vi alltså i det korta perspektivet oroa oss mer för en ny kallperiod än en varm. I det medellånga perspektivet är sannolikt en istid oundviklig och i det riktigt långa tidsperspektivet är tyvärr de flesta grundförutsättningarna för en s.k. Superistid uppfyllda med råge. Isotopstudier från djuphavssediment visar en stadig trend mot allt kallare förhållanden på jorden sedan minst 3 miljoner år tillbaka (Se figur 2). Koldioxidhalterna ligger på en i ett geologiskt tidsperspektiv dramatiskt låg nivå, och kontinenterna ligger samlade på höga breddgrader, en faktor som är av minst lika stor betydelse som halterna av växthusgaser. Läget nu liknar väldigt mycket det som var för 600 miljoner år sedan, fast huvuddelen av kontinenterna ligger nu på norra halvklotet. I det riktigt långa perspektivet med en eventuell Superistid kommer antagligen ytterst få organismer på jorden att ha chans till ett drägligt liv, många av de katastrofala utdöendena vi haft under livets historia har sannolikt berott på global nedkylning. I bästa fall kommer bråkdelar av en promille av djur, växter och andra organismgrupper att överleva detta. I mellanperspektivet med en ny istidspuls kommer förvisso stora delar av de höga breddgraderna att bli obeboeliga. Förflyttningar av vegetationszoner kommer att ske precis som förra gången och djurlivet kommer endera att gå under eller tvingas flytta med klimatzonernas förträngning på lägre breddgrader. Detta gäller självfallet också människan, om vi inte accepterar de levnadsförhållande som dagens polarfolk lever under.

Vi kanske borde vara glada om det nu vore så väl att människan verkligen lyckades påverka klimatet genom att pytsa ut växthusgaser. Kan vi genom koldioxidutsläpp förhindra en ny istid vore det en enastående prestation, som inte någon annan organism före oss lyckats med, och som inte till alla pris borde förhindras utan uppmuntras. Problemet med dagens energipolitik ligger inte så mycket i hur de fossila koltillgångarna används utan hur de fördelas bland mänskligheten. Handel med utsläppsrätter kommer att innebära att redan välmående länder kan köra "business as usual" medan Tredje Världen kommer att fortsätta att vara i strykklass. Hur många utsläppsrätter kan länderna i t.ex. Sahel eller andra ökenländer tillgodoräkna sig? Att den sinande tillgången på fossil energi har förvandlats till ett klimatpolitiskt problem är därför knappast förvånande. Att göra den till ett klimatproblem och en samvetsfråga är att vända blicken från det egentliga dilemmat, men kanske en framgångsrik metod att få oss att hushålla bättre med denna ändliga nyttighet.

Enorma forskningsresurser satsas, kanske i onödan, på växthusproblematiken. Om lika mycket medel satsades på att studera andra möjliga orsaker till klimatförändringarna, som man i dag lägger på att nagla fast växthusteorin som paradigm, skulle man kanske finna helt andra orsaker t.ex. variationer i solinstrålning, varierande mängd reflekterande moln på låga breddgrader, kosmisk strålning eller någon annan i dag okänd mekanism. Man skulle också kunna satsa medel på att fördela nyttigheten fossil energi på ett mer rättvist sätt, men framförallt lägga det mesta av krutet på forskning och industriell utveckling av realistiska alternativ till den ändliga resursen fossilt kol.

Jag efterlyser en mer nyanserad debatt, inte minst fora där skeptiker till koldioxidens skadliga effekter kan få komma till tals och slippa censur och förlöjliganden.

Även om koldioxiden blivit syndabock i denna såpa får vi inte glömma att koldioxid jämte jord, vatten och solljus är en av livets fyra hörnstenar, inte dödens. Utan koldioxid skulle allt liv på jorden upphöra.

Figur 1. Lössjordens magnetiseringsförmåga, som proxy för temperaturutvecklingen under slutfasen av de fem senaste mellanistiderna. S1/L1 är yngst (Eem) medan S5/L5 är äldst. Notera de kraftiga klimatsvängningarna innan istiderna inleds. Kurvorna visar relativ ålder och är anpassade så att sista värmeperiodens maximum sammanfaller. Det ljusblå fältet är övergångsfasen mellan mellanistid och istid. (Ännu ej publicerat material, Lars Franzén).

Av Wibjörn, professor
(publicerad  23 juli  2009)      

 

Den katastrofala effekten av våra koldioxidutsläpp (CO2) framhålls ofta i radio och TV. Inte minst betonas de katastrofala klimatförändringar dessa utsläpp förorsakat folken i Afrika. Begreppet "klimatförändring" innefattar en rad effekter varav temperatur och nederbörd hör till de oftast diskuterade. I Intergovernmental Panel on Climate Change 2007 (IPCC) (liksom i dess Summary for policymakers 2007) visas diagram med snabbt stigande temperatur såväl globalt som i Afrika (det lilla diagrammet nere till höger i figuren).

Tyvärr tycks textförfattarna har gjort ett misstag. I texten står det att en grov svart linje visar den verkliga medeltemperaturen för Afrika. En granskning av officiellt tillgängliga data visar emellertid att temperaturen visserligen har stigit sedan slutet av 1970-talet, men den är fortfarande lägre än i slutet av 1930-talet. Den ovan nämnda svarta kurvan, som alltså felaktigt anges visa temperaturen i Afrika, tycks visa en modellerad hypotetisk temperatur, som inte kan styrkas av data. I samma diagram finns ett brett blått band som, enligt texten, visar hur temperaturen skulle ha varierat om människan inte förstärkt växthuseffekten. Denna blåa kurva visar en temperaturutveckling som är förbluffande lik de av NASA presenterade temperaturserierna. De modeller som ett antal människor, inklusive många politiker, tror visar en påtaglig mänsklig inverkan på klimatet visar i själva verket att människan inte påverkat temperaturen.

Författaren av texten tycks ha varit så säker på att temperaturen stigit att han oreflekterat blandat ihop fakta med modellresultat! Ett allvarligt misstag då det har bidragit till den nu av så många accepterade tron på att CO2 påverkat klimatet. Ett för samhället mycket dyrt misstag!

Diagrammet visar den årliga variationen i medeltal för de nio namngivna stationer som har de längsta, i stort sett sammanhängande, temperaturserierna för Afrika (blå linje). Dessutom visar figuren en utjämnad temperaturkurva (11-årsmedel, röd kurva) samt den kurva som enligt IPCC visar den verkliga temperaturförändringen i Afrika (svart, samma kurva som i den lilla figuren). Trenden för den utjämnade temperaturkurvan och den av IPCC presenterade stämmer väl överens fram till 1945. Därefter visar IPCCs kurva, efter en obetydlig avkylning, en markant trend mot en uppvärmning till en nivå ca en halv grad över maximitemperaturen på 1930-talet, något som observerade data motbevisar. Motsvarade fel tycks förekomma i alla temperaturkurvor som presenteras av IPCC.

Figuren visar också förändringar i mängden CO2 i atmosfären (notera att skalan för koncentrationen av CO2 inte är direkt jämförbar med skalan för temperaturen). Det är uppenbart att temperaturen inte styrs av CO2 -koncentrationen i atmosfären.

---

Goja och åter goja!  

Säkerhet 
på undantag

Av de djupt oroade Vattenfallpensionärerna Tage Nilsson, Jan-Ivan Andersson, Börje Kärrman, Rolf Persson och Bo Björklund
(publicerad  24 maj 2009)    

Kärnkraft och 
algblomning

Av Wibjörn

Varför får en del påståenden ett så säkert fäste i debatten? Till exempel att klimatet blir varmare på grund av förbränningen av fossila bränslen och att detta medför en klimatförändring av sådan omfattning att den anses vara vår tids största utmaning.
Om det vore möjligt att diskutera denna fråga med utgångspunkt från fakta skulle kanske påståenden om vår civilisations snara undergång på grund av koldioxidutsläpp kunna bromsas en hel del även om det nu är lättare att sprida hotbilder än dementier. Uppvärmningen är inte snabbare än tidigare och den avviker inte heller i storlek.

En möjlig orsak bakom myten om koldioxiden (CO2) och dess katastrofala effekt är kanske människans behov av en samlande tro och detta mål uppnås lättast om ett budskap är skrämmande. Myterna om att CO2 kan få en katastrofal inverkan på klimatet har onekligen samlat stora grupper. Budskapet för tanken till de helvetesstraff kyrkan förkunnade i äldre tider – ett straff för våra synder, d.v.s. användningen av fossila bränslen.  

Kärnan i CO2-teorin är gasens förmåga att absorbera från jorden utgående strålning och den kan därmed höja jordens medeltemperatur. Sällan efterfrågas experiment som visar den effekt växthusgaser kan ha. Frågan har ställts och besvarats med att den effekt gasen kan ha är för komplicerad för att kunna efterliknas i ett småskaligt experiment. För ett antal år sedan diskuterades emellertid ett sådant experiment där strålning sändes genom ett rör med en mängd CO2 motsvarande den i atmosfären. Någon absorption av strålning kunde inte observeras. Detta experiment har inte publicerats i någon av de större, sakligt granskade tidskrifterna och det diskuteras sällan.  Experimentet borde lätt kunna verifieras eller dementeras vid någon institution med utrustning för strålningsstudier. En förmåga att absorbera strålning borde kunna observeras.

Koldioxid och temperatur
Den uppvärmning som de avancerade växthusmodellerna åberopar som bevis på effekten av CO2 utgår från den förväntade uppvärmningen. I de omfattande publikationer som IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change) stått för anges uppvärmningen vid en fördubbling av koncentrationen av CO2 i atmosfären bli mellan 1,5 och 4,5 oC. Någon diskussion kring detta påstående har inte ansets behövas.

För flertalet av oss som inte har tillgång till de faciliteter som experiment och modellering kräver finns det andra sätt att testa effekten av de gaser vi tillfört atmosfären. En rimlig uppfattning om gasens eventuella inverkan på klimatet bör kunna ses i temperaturdata. Om den mängd CO2 som tillförts atmosfären sedan 1700-talet påverkat klimatet bör det finnas ett samband mellan CO2 och temperatur. Det finns en hel del information om klimatet från slutet av 1800-talet och även, om än mer sparsamt, för äldre tider, data som medger en saklig diskussion.

En sammanvägning av temperaturdata från större delen av världen sedan slutet av 1800-talet har presenterats av IPCC. Information från enstaka stationer och mindre områden finns i publicerade artiklar och utlagda på nätet. Alla är överens om att klimatet har blivit varmare sedan slutet av 1800-talet men det finns påtagliga skillnader i åsikter om tiden för förändringarna. Medan IPCC visar en relativt liten uppvärmning fram till ca 1940, efter en liten avkylning, och en stor ökning mellan 1975 och 2000, visar publicerade data däremot att temperaturen redan under 1930-talet uppnådde ungefär samma nivå som omkring år 2000. I början av 1900-talet var förbränningen av fossila bränslen liten varför denna uppvärmning måste ha en annan orsak än CO2. Det föreligger alltså en påtaglig skillnad.

Koldioxidkoncentrationen har varierat påtagligt
Information om atmosfärens innehåll av CO2 varierar påtagligt beroende på varifrån den kommer. IPCC visar att koncentrationen ökade stadigt från 1700-talet och fram emot mitten av 1900-talet för att därefter öka allt mer markant. Data från före 1950-talet har beräknats genom analyser av luftbubblor i iskärnor och sedan 1950-talet mäts CO2 i luften över Hawaii ett antal gånger per år. Koncentrationen av CO2 i atmosfären har emellertid bestämts även tidigare med klassiska, kemiska metoder. Resultaten diskuteras inte av IPCC. Dessa omfattande mätningar visar, till skillnad mot de data IPCC publicerat, att koncentrationen varierade påtagligt (maxima omkring 1820, 1855 och 1940). Dessa data avfärdas dock av forskare som baserar modellerna på data från IPCC.

En tredje metod för bestämning av CO2-koncentrationen är baserad på växters förmåga att balansera upptag av CO2 och förlust av vatten genom att variera antalet celler med egenskapen att kunna reglera transporten av dessa ämnen (klyvöppningar). Metoden medger beräkning av variationer i koncentrationen över lång tid (analys av växtrester i t.ex. torv). 

Vilka data ska man tro på?
Vilka data ska man då lita på? Om data från iskärnor, som enbart visar små variationer i CO2-halten under de senaste 400 åren, accepteras borde klimatet inte ha varierat påtagligt före mitten av 1950-talet då atmosfären började tillföras stora mängder CO2. Accepteras i stället de klassiska, kemiska bestämningarna och resultat som botaniska studier visar, kan variationer i temperaturen möjligen kopplas till CO2. De långa temperaturserierna från t.ex. centrala England, DeBilt i Holland och Uppsala visar något högre temperatur i anslutning till de tider då de klassiska mätningarna visar hög CO2-koncentration. Men om dessa data accepteras måste den förändring av CO2-koncentrationen som IPCC lämnat förkastas eftersom temperaturen då borde ha stigit mycket kraftigt de senaste 50 åren, vilket inte är fallet. Ungefär samtida förändringar i CO2 och klimat bevisar naturligtvis inte ett orsakssammanhang. Vad förorsakade förändringarna?

Går vi till klimatdata som publicerats eller lagts ut på nätet är det uppenbart att klimatet blev varmare från slutet av 1800-talet och fram till slutet av 1930-talet. Efter en period av relativt små variationer och begränsad avkylning nåddes ett påtagligt minimum i slutet av 1970-talet och sedan steg temperaturen åter fram till sekelskiftet (årtalen kan variera något mellan publicerade dataserier). Någon markerad uppgång över den nivå som uppnåddes på 1930-talet finns inte i temperaturdata. Varifrån IPCC fått sin obetydliga uppgång på 1930-talet och stora uppgång efter 1980 är okänt.

Den markerade temperaturstegringen sedan 1970-talet, som IPCC framhåller, har skrämt upp en värld av politiker och beslutsfattare. För den som granskar klimatdata är det uppenbart att CO2 inte har förorsakat uppvärmningen. Men data om den markerade uppvärmningen på 1930-talet, som skulle dämpa oron för människans inverkan på klimatet, nämns sällan. Uppvärmningen under 1930-talet göms tyvärr. Om denna skillnad mellan verkliga data och IPCC:s data uppmärksammas faller den ofta åberopade motiveringen för studier av klimatförändringar på grund av människans utsläpp av CO2. Människan har dock på annat sätt påverkat klimatet lokalt, och då framför allt i anslutning till städer och industricentra, genom bl.a. värmeläckage och utsläpp av stoftpartiklar. Även t.ex. skövling av skogsmarker påverkar klimatet.

Långt perspektiv visar variabilitet
Ännu mer förvånade blir den rådande klimathysterin när temperaturdata för några hundra år betraktas. Temperaturer började noteras i England 1659 och data finns för ytterligare några stationer från 1700-talet och framåt. Dessa dataserier visar påtaglig variabilitet, såväl från år till år som över några 10-tal år. Årsmedeltemperaturen har ökat med mindre än en grad i England under dessa 350 år. Årsmedeltemperaturen i Uppsala varierade men visar ingen trend mellan 1722 och 2000.  I stort sett har temperaturen under varma perioder uppnått ungefär samma årsmedeltemperaturer. Däremot var årsmedeltemperaturen för kalla perioder något lägre under 1700- och 1800-talen än under 1900-talet. Uppvärmningen efter ca 1880 och fram till 1999-2000 är märkbar men beaktas hela perioden kan ingen påtaglig förändring mot varmare klimat ses i dessa data.

Ett ännu längre perspektiv kan erhållas från iskärnor, träds årsringar, sjösediment och andra naturliga arkiv. Sedan den varma perioden för omkring 7000 år sedan har klimatet blivit ett par grader kallare, men klimatet har hela tiden fluktuerat. Det var påtagligt kallt under t.ex. 600-talet och lite varmare än nu omkring år 1000, den tid då nordbor flyttade till Island och Grönland.
Inget visar att klimatet under sen tid avviker från naturlig variabilitet och därmed finns inget stöd för teorin om att utsläpp av CO2 i samband med förbränning av fossila bränslen har haft betydelse för klimatet.


Sweden annual mean temperature, 1890-2001 

Temperaturens variationer under 1900-talet exemplifieras här med data för Sveriges årsmedeltemperatur mellan 1890 och år 2000. Data har lagts ut på nätet av SMHI. De Svenska temperaturerna är typiska för alla nordiska länder och dessutom för minst områden norr om 65oN, USA, Afrika och Atlanten.  I storstäder har temperaturen under slutet av 1900-talet ökat märkbart, men denna ökning tycks vara geografiskt begränsad.

Uppsala, årsmedeltemperatur och 21 års medeltemperatur 1722-1999

Temperaturen i Uppsala 1722 till 1999 visar ett exempel på en lång temperaturserie. Centrala England och DeBilt i Holland visar likartad trend och variabilitet. Notera den stora variabiliteten från år till år och variationer över 21 år. En trend baserad på data från åren med låg temperatur i slutet av 1800-talet till de varma åren omkring år 2000 visar en uppvärmning. Däremot visar data för Uppsala från 1722 till omkring år 2000 ingen trend.
 

Kritik på lösan grund

Av Hans Jelbring

(publicerad 20 november)

En bland många läsarreaktioner på min artikel ”Strålningsmodell på lösan grund ” i Elbranschen var: ”Det är som i alla diskussioner om modeller viktigt att ha ett ingenjörsmässigt förhållande till resultaten. Ditt resonemang bygger på detta och om det är riktigt borde det utgöra en dödande smash på hela propagandan om koldioxidutsläppens förödande inverkan på allt och alla”. 

Så uppfattade inte Thomas Palm min artikel. Han refererar till min vetenskapligt granskade artikel i Energy & Environment vilken han bemötte skriftligt. Inlägget refuserades emellertid eftersom han hade missuppfattat energisituationen i atmosfären. Den här gången slapp han en sådan granskning.

Thomas Palm har i fem års tid ägnat sig åt att förfölja mig personligen, ifrågasatt mitt förstånd, min doktorsavhandling, min artikel i E & E och nu min senaste (av 5) artiklar i Elbranschen. Detta av skäl jag inte känner till. Sakfelen i hans inlägg är uppenbara för de flesta elektroingenjörer. Slutsatserna i min artikel står fast. Jag debatterar gärna sakfrågor om klimatet med seriösa forskare och helst med dem som är huvudansvariga för den klimatpropaganda som sprids i Sverige, närmare bestämt professorerna Erland Källén och Henning Rodhe, en debatt som jag har efterlyst i 15 år.

Dessa herrar är synnerligen ovilliga att diskutera vetenskap inom sitt ämnesområde med kvalificerade oberoende experter, en kategori som jag faktiskt tillhör. Bert Bolin bemötte en gång min sakliga kritik i Elbranschen med de arroganta orden ”Jelbring pratar nonsens”. Källén och Rodhe borde ta till sig Thomas H. Huxleys ord: ”Förkovraren av kunskap inom naturvetenskaperna vägrar att acceptera auktoritet som sådan.  ör honom är en skeptisk inställning den främsta plikten; blind tro den enda oförlåtliga synden”. 

IPCC är ett politiskt organ ägnat att bygga upp en auktoritet utan solid vetenskaplig grund. Det är denna auktoritet som Thomas Palm och hans vänner på meteorologen på SU stöder, troligen av ideologiska skäl.

Kritik mot "Strålningsmodell på lösan grund”

Av Thomas Palm

(publicerad 7 november 2008) 

I Elbranschen 4/2008 påstår Hans Jelbring att hela diskussionen om växthuseffekten baseras på ett fel, att den inte alls såsom hävdas beror på växthusgaser som t.ex. koldioxid. Denna etablerade teori beskrivs som skrock och tro på det övernaturliga. Visserligen finns det genom århundradena några enstaka fall där enstaka utomstående faktiskt fått rätt mot det vetenskapliga etablissemanget, men nästan alltid är det i stället dessa avvikande teorier som baseras på fel av upphovsmannen. Till vilken kategori hör då Jelbring?

Jelbring accepterar att det existerar en växthuseffekt, d.v.s. att jordytan i genomsnitt har en temperatur på 15 grader, medan jordens strålning mot rymden bara motsvarar en temperatur på -18 grader. Han har dock en egen teori för hur denna uppkommer som han tidigare presenterat i en artikel i Energy & Environment. I Elbranschen nöjer han sig med att beskriva varför han anser att den etablerade förklaringen är fel så jag begränsar mig till att bemöta detta.

Jelbring har hittat två olika diagram för jordens energibalans, ett från NASA och ett från IPCC och han noterar att de är olika och tror därför att NASA och IPCC använder sig av olika strålningsmodeller. Det är dock så enkelt som att det diagram han hittat från NASA är förenklat av pedagogiska skäl och därför ignorerar interna energiflöden. Skillnaden är två termer ”surface radiation 390 W/m2” och ”back radiation 324 W/m2” som Jelbring fått för sig är fiktiva.

Med hjälp av Stefan-Boltzmanns lag beräknar Jelbring helt korrekt att markytan i genomsnitt strålar ut 390 W/m2. Lite senare påstår han dock att denna strålning inte existerar ”i verklighetens värld”. Han motiverar dock inte varför han plötsligt anser Stefan-Boltzmanns lag vara fel trots att han tidigare i artikeln förefallit acceptera denna. Denna strålning är i högsta grad verklig, och för att få energibalansen att stämma behövs motsvarande inflöde av energi vilket sker bl.a. genom att atmosfären också strålar ut termisk strålning varav delar träffar markytan, den återstrålning Jelbring påstår inte finns.

I sitt mest förvirrade stycke skriver sedan Jelbring att ”Den senare innebär att jordens atmosfär måste kunna stråla tillbaka elektromagnetisk strålning mot jordytan. Men tittar vi på flödenas storlek framgår det att ”back radiation” är starkare än solens instrålning! Detta är en omöjlighet enligt den elektromagnetiska teorin. Elektromagnetisk strålning innebär alltid ett energiflöde. Det spelar ingen roll om det är solstrålning eller infraröd strålning. Dessa effekter måste adderas och de kan inte ta ut varandra i naturen om de råkar vara motriktade.”

Varför det skulle vara omöjligt att atmosfären strålar tillbaka mer energi än solen får vi inte veta. Kanske tänker Jelbring på att solen är varmare, men då bortser han från att solen bara täcker en mycket liten del av himlen medan atmosfärens strålning kommer från alla håll. Om man har två lika stora flöden åt motsatt håll blir nettoflödet noll, d.v.s. motriktade flöden ska subtraheras inte adderas, tvärtemot vad Jelbring påstår. För att ytterligare förstärka sitt påstående om att IPCC har fel hävdar sedan Jelbring att man skulle kunna konstruera en evighetsmaskin om IPCCs figur är korrekt. Hur en sådan skulle konstrueras avstår han dock från att förklara vilket är naturligt eftersom det inte går.

Som exempel på hur återstrålning inte kan vara verklig tänker sig Jelbring en middag under en IR-värmare som bidrar med 250 W/m2 och frågar sig retoriskt hur detta kan kännas varmt när inte den större strålningen från atmosfären på 324 W/m2 gör det. Han bortser då från att atmosfärens strålning inte försvinner bara för att man kopplar på IR-värmaren. Det handlar egentligen om att 574 Watt/m2 känns varmare än 324 vilket är trivialt.

Ett bättre exempel är att jämföra hur det känns att vara ute en klar respektive en molnig natt med samma lufttemperatur. Molnen gör att mer av markens strålning reflekteras tillbaka, d.v.s. den ökar återstrålningen och gör att mulna nätter känns varmare. Det är rentav så att man klara nätter kan få frost på ytor vända mot himlen trots att temperaturen är över noll därför att återstrålningen inte räcker för att kompensera för utstrålningen från ytan.

För att förklara hur IPCC kan ha halkat så snett i vetenskapen som Jelbring tror tar han till diverse politiska förklaringar, men eftersom det står klart att Jelbring baserar sina åsikter om IPCC på att han missförstått de mest grundläggande bitarna av växthusteorin finns ingen anledning att ta den kritiken på allvar. 

Klimathysteri även i Finland

Av Magnus Hagelstam, Sjundeå, Finland

(publicerad 18 september 2008)

Alarmerande klimatnyheter är inget nytt:.

• New York Times: 24.2.1895: ”En ny nedisning i utsikt? Geologer tror att jorden kanske fryser till igen.”
• 15.5.1932: ”Nästa syndaflod förutsägs av vetenskapen. Smältande polarisar får havsytan att stiga och översvämma kontinenterna.”
• Washington Post 11.1.1970: ”Kallare vintrar ses som början på en ny istid”.

Klimatcykeln politiserades
Varje vändning i den 70-åriga klimatcykeln förorsakar oro och kring 1975 kläcktes idén att göra politik av detta. De kretsar som vurmar för en ren värld befolkad av ett litet antal sunda och naturnära människor – och helst inga alls – kom på hur man skulle kunna bringa de industriella samhällena till kollaps och bygga ett Arkadien på miljarder lik. Idén utvecklades vid konferenser kring 1975: Vetenskaplig konsensus om faran av växthusgaser skulle åstadkommas genom politiska påtryckningar och folks skuldkänslor för sitt nyfunna välstånd och rädslan för att det inte kan fortsätta skulle utnyttjas för att ge acceptans för internationell lagstiftning som stryper användningen av kol och olja.

Rörelsen attraherade vänstern och stöddes av bl.a. Gro Harlem Brundtland som bidrog till att FNs miljöprogram UNEP bildades. Kommunikén från UNEPs och WMOs konferens 1985 löd: ”Som ett resultat av ökad koncentration av växthusgaser tror man i dag att en stegring av den globala medeltemperaturen, större än någonsin i mänsklighetens historia, kan komma att äga rum under första hälften av nästa sekel”.

Uppvärmningen snart utraderad
IPCC bildades år 1988 och efter dess alarmrapport år 1990 antogs FNs Klimatkonvention UNFCCC i anslutning till massmötet Earth Summit i Rio år 1992. Resten är historia. I dag, snart nio år in på ”nästa sekel”, är den uppvärmning som började kring 1975 så gott som utraderad – den 70-åriga klimatcykeln verkar återigen ha vänt enligt tidtabell. Denna gång är situationen hotfull på grund av den 200-åriga klimatcykelns fas. Solen gick i magnetisk dvala kring år 1000, 1200, 1400, 1600 och 1800 och varje gång inträdde en plötslig och stark nedkylning.

År 2005 avtog solaktiviteten abrupt och kosmoklimatologer från Ryssland till Australien varnar för att nedkylningen denna gång tilltar fram till cirka 2030-2040 då klimatat motsvarar det som rådde under hungeråren på 1600- och 1800-talen. Hypotesen om växthusgasernas klimatpåverkan har bevisats vara falsk både i praktik och teori: Ingen korrelation finns, de väsentliga klimatfaktorerna beaktas inte och fysiken är fel räknad. IPCCs monstruösa mygel har dessutom avslöjats i detalj.

Statliga pengar till hjärntvätt och desinformation
”Klimatförändringen” har emellertid blivit religion och politisk dogm i Väst. Meteorologiska Institutet, Finlands Miljöcentral o.s.v. serverar vilseledande data och vridna ”bevis” för den befängda idén att människans 3-procentiga tillskott till det naturliga kretsloppet av en spårgas vars halt räknas i miljondelar i dag skulle styra klimatet och inte längre solen. Till och med nedkylningen skylls på utsläppen – de förorsakar kantänka klimatkaos. Myndigheterna bearbetar media som för allmänheten bakom ljuset. Skolbarnen hjärntvättas med science-fictionmaterial som utväljs av aktivister och sprids till skolorna med statens pengar. En aktivist verkar som regeringens klimatexpert vid statsrådets kansli. Kritiker bemöts som lögnare och dårar. Regeringen har redan fattat energipolitiska vansinnesbeslut som har fördubblat elpriset och som kostar över en miljard per år – och meddelar att detta bara är början. Finland rusar maniskt mot sin ekonomiska och sociala kollaps. 

Media och klimathysterin

Av Ann Löfving-Henriksson

(publicerad 17 september 2008) 

Slumpen förde mig till Elbranschen och vidare till debatten om växthuseffekten. Debatten! Alltså inte den vanliga massmediala informationen. Jag fann snabbt att "Science was not settled”! En ny värld öppnades och följande fråga utkristalliserades: Har utvecklingskritiska miljöaktivister fått IPCC att publicera en propagandaskrift (SPM), som får massmedia och politiker att tappa vett och sans eller vilar klimathysterin på vetenskaplig grund? IPCCs historia är väl värd att studera. Den ger insikt i konsten att få genomslag i massmedia genom att lansera skrämmande framtidsscenarier grundade på utvalda förenklingar som tar bort alla tvivel. Men, hur är det med den vetenskapliga grunden?

Klimatförändringar förr och nu
Jordens klimat har alltid förändrats. För 20 000 år sedan låg vårt land begravt under inlandsisen. Efter både varmare och kallare perioder kunde vikingarna må väl på Island och odla säd på Grönland. Denna medeltida värmeperiod följdes av klimatförsämring med missväxt och svält, den lilla istiden. Den ersattes av den nutida uppvärmningen, som inleddes långt innan vår förbränning av fossila bränslen gjort avtryck i den globala atmosfären. Uppvärmningen har sedan dess, med små fluktuationer och oberoende av koldioxidhalten, visat samma trend. Intressant nog följer glaciärernas avsmältning också samma trend.

Den senaste fluktuationen är att den globala medeltemperaturen mätt med satelliter i atmosfären visar en svag avkylning under 2000-talet. Även ytvattnet, som mätts med bojar i oceanerna, har sjunkit något i temperatur under de senaste åren. Senare tids forskning har dessutom visat att temperaturförändringar historiskt kommer före förändringar i koldioxidhalter och inte tvärtom, vilket bl.a. Al Gore antyder i sin film. Solens aktivitet och klimatförändringar visar däremot intressant samband. Visar massmedia intresse att förmedla information om detta? Nej!

Koldioxidhypotesen och data från verkligheten
Det s.k. ”Black paint” – fenomenet innebär att koldioxidens effekt på klimatet kan liknas vid målning av en yta. Första strykningen ger en kraftig effekt, nästa strykning påverkar bara lite grann och ytterligare en märks knappast. Det medför att koldioxiden i sig beräknas påverka den globala temperaturen med högst 1 grad C vid de halter som är realistiska för framtiden. Via media har vi fått höra om både 4 och 6 grader C. För det behövs en förstärkningsreaktion. Koldioxidhypotesen säger att uppvärmning drar med sig växthusgasen vattenånga upp i troposfären, som då skulle värmas extra mycket, speciellt över tropikerna. Problemet är bara att denna ”hotspot”- eller ”greenhouse”-signatur saknas! Det måste finnas fler fenomen att ta hänsyn till. Avsaknaden av denna uppvärmning tas av koldioxidskeptiker som ett bevis för att hypotesen inte håller vetenskapligt.

Ytterligare ett exempel på att verkligheten inte samverkar med koldioxidhypotesen är att medeltemperaturen över Antarktis sjunker. Enligt koldioxidhypotesen skulle det vara tvärtom. Visar massmedia intresse att förmedla information om detta? Nej!

Hysterin och dess skandaler
Skam, myt och skandal används ofta i samband med klimathysterin. Al Gores film är behäftad med så många fel och brister att den inte får visas i Storbritanniens skolor utan en diskussion om dessa. Utan denna diskussion kan lärarna bli anklagade för indoktrinering. En stor skandal är att man från officiellt håll i Sverige tryckt på för att få filmen visad för allt och alla och det utan några krav på diskussion om hur vederhäftig den är.

Att den s.k. hockeykurvan, Mannkurvan, publicerades av IPCC är ett annat exempel på skandal i sammanhanget. Vissa forskare kring kolets och koldioxidens kretslopp menar att också den gängse koldioxidkurvan är ytterligare en skandal. De menar att den bild som ges inte stämmer med koldioxidhalten i atmosfären. Visar massmedia intresse att förmedla information om detta? Nej!

Al Gore, hans film och Nobelpris och all vetenskaplig osäkerhet till trots, den största skandalen i sammanhanget är ändå att massmedia inte ger en allsidig information och släpper fram en allsidig debatt!

Media, de gröna och demokratin
I skolans värld krävs ett demokratiskt förhållningssätt. Till det hör att undervisningen ska vila på en objektiv, vetenskaplig grund och att eleverna ska fostras till ett propagandakritiskt förhållningssätt. Hur kan man som enskild lärare göra det utan hjälp av en öppen och allsidig debatt i massmedia?

Klimatkatastrofen – fakta eller fiktion?
 
Av Göran Tullberg, Falsterbo

(publicerad 3 augusti 2008)

Här är tre bilder som ger svar: 

Korrelation 2002-2008

Det sägs att ”Klimatkatastrofen” utlöses därför att koldioxidhalten i atmosfären till 90-95 procent styr jordens temperatur och att denna hela tiden stiger med ökande koldioxidhalt.
Det är en fiktion. Bilden visar att temperaturen sjunker trots att koldioxidhalten stiger.
 

Koldioxidkällor

Koldioxidökningen beror på våra synder, säger undergångsprofeterna. Vi släpper ut den katastrofgenererande gasen när vi andas, värmer huset, förflyttar oss och när vi arbetar. FN:s klimatpanel säger att det är farligt och att vi ska låta bli. Men sanningen är att koldioxidökningen mest beror på naturliga fenomen. Bilden visar att nedbrytning av växtrester i marken och koldioxid från haven spelar stor roll medan vår förbränning och skogsavverkning bara står för fem procent. Markandningen påverkas starkt av värme, liksom koldioxidemissionen från hav och sjöar. Men det spelar ingen roll eftersom den översta bilden visar att koldioxidutsläppen, varifrån de än kommer, är betydelselösa i klimatsammanhang.
 

Koldioxid hela världen

Bilden visar det välkända fenomenet att koldioxidemissionen från mänsklig verksamhet stiger trots alla avgifter och skatter. Den stiger med mellan 3 och 3,5 procent varje år. Kyotomålet om att världens utsläpp ska minskas med 5 procent mellan 1990 och 2012 kommer inte att uppnås. Det lutar snarare mot en ökning på 15 procent om det ens stannar där. Pengarna som dras in, med utsläppen som förevändning, hamnar bl.a. i fickorna på politiker och avlatskrämare. Är vi på väg mot ett slaverisamhälle där våra liv regleras och våra tillgångar konfiskeras?
De tre bilderna visar att vi är lurade att frukta en katastrof som aldrig kommer. Men den politiska överklassen ser möjligheten att stärka sin makt. Den irrationella klimatideologin är ett angrepp på industri, välstånd och demokrati.
Vi har all anledning att oroa oss – inte för en klimatkatastrof, men väl för en ekonomisk och social katastrof.

Elpriset upp 70 procent i år

Av Bengt Lindhé, Skara 

(publicerad 2 augusti 2008)

Det genomsnittliga spotpriset på NordPool de första sex månaderna 2008 var 45,3 öre per kWh, att jämföra med 26,4 öre samma månader året innan. En ökning med över 70 procent. NordPool är ett samarbetsorgan för elmarknaden i Finland, Sverige, Danmark och Norge. Priset baseras på utbud och efterfrågan och är med andra ord priset på den marginella elen. Enligt energinet.dk beror det höga aktuella priset på den dåliga elproduktionen i de danska vindkraftverken och de höga världsmarknadspriserna på olja och kol.

Ser vi på det elpris som erbjuds den kommande vintern ligget Vattenfall lägst med 68,8 öre per kWh för ett treårsavtal. Fortums motsvarande pris är 73,20 och E.ONs 76,50. Det finns med andra ord anledning att titta på elpriset från olika företag. Gå in på Elskling.se och se på priset från olika företag.

Hur mycket betalar man då för elen vid ett pris på 68,8 öre? Så här ser räkningen ut.
Priset per kWh:

Elpris                      68,8
Skatt                      27,0
Moms                     24,0
Totalt el                119,7

Nät i Skara              16,7
Moms                        4,2
Summa nät              20.9

Summa el och nät   140,6

Till detta kommer en fast abonnemangsavgift plus moms.

För många villaägare kan prisökningen innebära ökade månadskostnader på 300-500 kronor även om man har berg- eller jordvärme.

Absurd prissättning
Den faktiska kostnaden för en kWh el är 2-5 öre för vattenkraften, 12–15 öre för befintlig kärnkraft, 20–30 öre för industriell motkraft och 50–55 öre för vindkraft. 89 procent av den el vi använder kommer från vatten- och kärnkraftverken. Den genomsnittliga produktionskostnaden ligger därför i storleksordningen 15 öre. Vi betalar 9 gånger mer. Det mest anmärkningsvärda är att spotpriset eller priset för den marginella elen som handlas länderna emellan blir det medelpris vi betalar för all el. Följden blir monumentala vinster för Vattenfall, E.ON och Fortum. Det är helt absurt att vårt elpris ska rusa i höjden när Kina importerar kol, och detta i en situation när inte en enda kWh i Sverige produceras med kol eller olja. Under 2008 kommer Sverige sannolikt att bli nettoexportör av el.

Kan vi inte slippa elskatten och/eller momsen?
Eftersom Vattenfall ägs av staten kan man säga att Vattenfalls vinst kan jämföras med en skatt. Det är ju pengar som kommer statskassan till godo. Om det nu inte är möjligt för något elbolag att sälja elen billigare än spotpriset kan vi väl åtminstone slippa skatten. De som arbetar lär få sänkt inkomstskatt till vintern men för alla pensionärer är det bara försakelser som väntar.

Var är politikerna? Är det någon politiker som över huvud taget har satt sig in i dessa frågor? 

Den obekväma verkligheten: Klimatet har alltid varierat

Av Lars Franzén, professor i naturgeografi, oberoende forskare, Göteborgs universitet

(publicerad 1 augusti 2008)

Orsakerna till att klimatet alltid har varierat är skiftande, men variationerna har alltid – ända sedan jorden skapades för 4,6 miljarder år sedan – varit naturliga. För att råda bot på dagens klimathysteri vill jag därför härmed efterlysa fler klimatforskare och färre klimattyckare.

Dagens klimatdebatt initierades av bland annat nyligen bortgångne Bert Bolin, som från början menade att koldioxiden kanske var räddningen undan den istid som ”omedelbart stod för dörren” på 1970-talet. Den som minns svenska löpsedlar från den tiden erinrar sig att man bland annat kunde läsa att ”Istiden börjar i Karlstad”. Att Bolin senare ändrade uppfattning i denna istidsfråga vet vi.
När jag började mina studier av torvmarker i mitten av sjuttiotalet insåg jag att dessa torvmarker kunde vara räddningen undan för mycket koldioxid och varnade för all torvbrytning. I dag – efter att ha studerat torvmarker i mer än ett kvarts sekel – vet jag bättre. Att påstå att de fossila koltillgångarna är räddningen undan en ny istid är kanske att ta i. Ändå är det en logisk slutsats jag kan dra om jag ser det hela i ett globalt perspektiv, och med lite längre tidshorisonter än vad tyckare, politiker och beslutsfattare tycks ha.

Klarar många graders temperaturhöjning
Vi människor tenderar att enbart lägga ett mänskligt perspektiv på klimatet. Det är dumt. På jorden finns 4 000 arter bakterier, 80 000 arter alger, 52 000 ryggradsdjur, 1 272 000 ryggradslösa djur, 72 000 svamparter samt 270 000 olika växter. Totalt finns 1 750 000 beskrivna arter på vår jord – och 14 miljoner arter som ännu inte beskrivits (Källa UNEP-WCMC, 2000).
De flesta av dessa organismer klarar ganska många graders temperaturhöjning. En temperatursänkning till istidsnivå utgör ett större hot, men vi vet efter mer än 30 istidspulser de senaste tre miljoner åren att huvuddelen av jordens organismer trots allt överlevt, precis som de överlevt temperaturhöjningarna mellan istidspulserna. En organism som antagligen inte skulle ha funnits utan istidernas stora klimatvariationer är den moderna människan.
I förlängningen av denna klimatologiska orostid med pulserande istider och mellanistider finns emellertid risken att vi hamnar i ett ”svart hål”, som populärt kallats superistid. Under en sådan superistid fryser sannolikt jorden in mer eller mindre helt och hållet och mycket få högre djur- och växtarter överlever, undantaget grupperna med de minsta organismerna. Det är sålunda i den gruppen vi hittar fröna till ett nytt liv efter en superistid.
En superistid kräver dock att två faktorer samverkar. För det första att kontinentplattorna intar ett läge på höga breddgrader, nära polerna. Det kravet uppfylls i dag med råge, dessutom fortsätter vi på norra halvklotet att driva norrut när Afrika knuffar på söderifrån och den indisk/australiska plattan gör sammalunda i sitt hörn av världen. Det andra grundkravet är att växthuseffekten är nedsatt. Det finns flera växthusgaser att välja mellan, men den som verkar variera mest, och dessutom verkar samvariera med klimatet på jorden, är koldioxid. När det är höga halter koldioxid är klimatet lite varmare, när det är låga halter blir det inte lite, utan mycket kallare.
Den senaste perioden med låga halter koldioxid inträffade för ca 330-240 miljoner år sedan. Då hade vi ingen superistid eftersom kontinenterna låg relativt nära ekvatorn, men ändå en istid som alltså varade 90 miljoner år (den s.k. Karbonopermiska istiden).
 
Låg koldioxidhalt hot mot livet
De i ett geologiskt tidsperspektiv låga halter av koldioxid vi hade under förindustriell tid var alltså ett direkt hot mot det mesta av livet på jorden. Den faktor som verkar driva ner halterna av koldioxid mot kritiskt låga nivåer är just de torvmarker jag nämnde ovan.
I en naturlig miljö utan människans påverkan, initieras torvmarker i början av mellanistider punktvis på lämpliga platser i terrängen, varifrån de breder ut sig och erövrar all lämplig mark i sin omgivning. Torvmarker är effektiva fällor för koldioxid, men blir de för stora kan det hota koldioxidbalansen och därmed leda fram till för låga halter, en sänkning av växthuseffekten, och slutligen – en ny istidspuls. Det är i sammanhanget viktigt att komma ihåg att såväl stenkol som brunkol en gång i tiden var torv som bildats i miljöer liknande dagens torvmarker. Inlagringen av koldioxid på den tiden stenkol och brunkol bildades bidrog därför sannolikt till att de tidigare stora istiderna igångsattes.
Torvmarkerna kan på detta sätt liknas vid jordens ”cancer”. Det som i dag pekar mot en ny superistid är att de istidspulser och mellanistider som varit ”nyligen” i detta tidsperspektiv var korta i början, medan mellanistiderna var långa. Nu är det precis tvärtom: istiderna blir längre, mellanistiderna har blivit kortare.
Den stora superistiden före Kambrium för ca 600 miljoner år sedan upphörde antagligen genom att superkontinent Rhodinia  bröts upp under våldsam vulkanism. Även den Karbonopermiska istiden slutade genom att superkontinenten Pangea började driva isär på samma sätt, och vi kom in i värmeperioderna Trias, Juras, Krita och början av Tertiär. Vid båda händelserna frigjordes stora mängder koldioxid genom intensiv vulkanism.

Återför koldioxid till atmosfären!
I vårt nuvarande geografiska läge har vi få sammanhängande kontinenter och ingen superkontinent som kan spricka upp och hjälpa oss. Kanske människan kan bogsera isär kontinenterna, men inte ens den vildaste hjärna och existerande teknik skulle försöka gå i land med ett sådant projekt!
Återstår då bara en lösning: att återföra fossilt kol till atmosfärcirkulationen. Av jordens 1 750 000 kända arter och 14 miljoner okända finns det bara en som kan klara det, och du vet vilken.
En viktig joker i klimatleken är havet. Koldioxid som lösts i havsvatten utgör för närvarande den största fria reservoaren för CO2. Genom att på konstgjord väg höja koldioxidhalten i atmosfären kan vi höja temperaturen, inte bara i atmosfären, utan även i havet. Alla som öppnat en flaska kolsyrad dryck vet att det pyser mer om den är varm än om den är kyld eftersom CO2’s löslighet i vatten är temperaturberoende. En uppvärmning av havet kommer alltså att medföra en i det sammanhanget positiv feedback, att än mer koldioxid hamnar i atmosfären. De flesta forskare ser detta som ett skräckscenario, och det kommer förvisso att öka temperaturen ytterligare.  Men en sådan hög halt av CO2 kommer faktiskt också att medföra att vi undviker att hamna i istidens grepp under oöverskådlig framtid.

Fossilt kol håller undan istidspulsen
Om vi portionerar ut koldioxiden lite lagom – med andra ord reducerar dagens utsläppsnivåer – kommer det fossila kolet att räcka för att hålla oss och ett femtiotal generationer efter oss undan en ny istidspuls. Frågan är bara: vad händer sedan? Det fossila kolet är oåterkalleligen slut och det är egentligen bara människans förmåga att lösa problem som kvarstår, om nu mänskligheten överlevt sig själv i detta millennieperspektiv.
Beträffande den nuvarande globala uppvärmningen är den sannolikt beroende av en rad samverkande faktorer inklusive ökad koldioxidhalt. Den viktigaste styrmekanismen verkar vara variationer i solens aktivitet och den påverkan den kan ha direkt och indirekt. Min egen forskning visar att solen verkar styra inflödet av kosmiskt stoft till jorden. Hur detta går till i detalj är inte känt, bara att litet inflöde av kosmiskt stoft inträffar vid hög solaktivitet och tvärtom när solaktiviteten är låg. Dessa aktiviteter varierar med ett återkomstintervall på ungefär 1000 år.
Den senaste perioden med låg solaktivitet inträffade under Lilla Istiden och kulminerade för cirka 300 år sedan. Det kan nämnas att termometern uppfanns precis i början av 1600-talet och att den längsta sammanhängande serien av temperaturmätningar startade i England 1649, ganska precis när det var som allra kallast under Lilla Istiden. Ser man temperaturökningen i det korta perspektivet är det som om man kunde likna solens tusenårscykel vid ett år, där termometern uppfanns i början av januari. Med ett sådant betraktningssätt är vi just nu i början av maj och högsommaren kommer att kulminera om ca 200 år.

Klimatvariationerna är naturliga
Den nuvarande globala uppvärmningen ses av många som något unikt och inte minst något som mänskligheten bär skulden till. En del menar att verklig mänsklig påverkan är ett modernt fenomen med ett par hundra år på nacken, andra att människan började påverka klimatet redan på stenåldern genom övergången från samlar/jägarsamhällen till agrara.
Det finns också avfällingar som jag, som menar att dessa klimatvariationer huvudsakligen är naturliga. Oavsett om människan är upphov till dem eller inte, så visar flera källor att klimatet varierat oerhört sedan den senaste inlandsisen lämnade våra breddgrader. Under den så kallade Postglaciala värmetiden var det kanske så mycket som 5-6 grader varmare än i dag i vissa delar av världen, och havsytan låg några meter högre. Andra värmeperioder sammanfaller förbluffande väl med de stora kulturella genombrotten i människans sena historia, så som vi kan spåra dem i arkeologiskt material och i historiska arkiv. Under den värmeperiod som vi kallar Vikingatiden, för cirka 1 000 år sedan, bosatte sig åtskilliga norska vikingar på Grönland, bedrev jordbruk och odlade råg! I de grönländska kökkenmöddingarna (avfallshögar) kan man följa utvecklingen från välmående samhällen till senare faser med krympande tillgång på mat. De översta lagren i dessa lämningar visar inga spår av jordbruk, bara rester av fisk och säl. Den grönländska kolonisationen upphörde när vi gick in i Lilla Istiden.

Kallperioder är mörka tider
Kallperioderna under efteristiden har således på samma sätt utmärkt sig som ”Mörka Åldrar” (Dark Ages) där det finns spår som tyder på reducerad kulturell aktivitet och samhällskollapser. Bland sådana perioder kan man nämna det mesopotamiska kultursammanbrottet för 3 600 år sedan, Fimbulvintrarna i övergången mellan Brons- och Järnålder, Folkvandringstiden på 500-talet och nu senast Lilla Istiden. Samtliga perioder karakteriseras av befolkningsminskning, stora folkvandringar, krig och sjukdomsutbrott av pandemiska mått. Beträffande Rom har man tidigare skyllt det tusenåriga rikets sönderfall på allt mellan blyförgiftning och allmän degeneration. Det senaste jag hört i den frågan verkar mer realistiskt: att Roms ”kornbodar” i Nordafrika drabbades av missväxt till följd av de klimatförsämringar som inträffade under fjärde och femte århundradena e.Kr. Skulle en sådan kallpuls inträffa samtidigt som koldioxidhalten är extra låg skulle mycket väl en ny istidspuls kunna initieras. Kanske var Lilla Istiden början på nästa istidspuls, men det lär vi aldrig få veta. Vad vi vet är att det var under denna tid potatisen fördes in i Europa och sjukvården snabbt utvecklades. Faktorer som samverkade till ökad befolkning, ökat behov av åkermark och ökande utsläpp av koldioxid genom skogsavverkningar och omblandning av jordarnas ytlager. Att människan så småningom hittade både stenkol och olja är lika känt. Människan kan på detta sätt alltså ha bidragit till att vi inte lever i en istid. Populärt skulle man kunna säga att jorden räddades av potatis och vaccin.

Undergångsteorierna avlöser varandra
Vad gäller den nuvarande hysterin kring klimatet vill jag påstå att mänskligheten lider av kronisk apokalypsi, alltså en ständig, ofta obefogad skräck för undergångskatastrofer. Det är inget nytt fenomen utan förekommer i de flesta kulturers efterlämnade dokument. Apokalypsin är precis som kärleken evig, men föremålen växlar. Listan kan göras lång: den stora kometen, skogsdöden, fågelinfluensan, acrylamidlarmet. Människosläktet har också en tendens att skuldgöra sig inför det mesta som händer, trots att det som händer sker utan vår förskyllan. Det har vi väl delvis vår kristna tro att tacka för. Dagens klimatdemonstrationer kan jämföras med gisslarnas vandringståg under de mörka åren i mitten av 1300-talet.
Massmedia är apokalypsins vektor, och med den snabba utvecklingen av informationens infrastruktur nås vi av apokalyptiska pusselbitar allt snabbare och oftare från jordens alla hörn. Man är dock noga med att filtrera bort sådant som inte passar in i det just för tillfället aktuella pusselparadigmet. Detta inkluderar givetvis avvikande åsikter i klimatfrågan.

Hellre kolera än pest
Från min horisont som klimatforskare ser jag två onda ting att välja mellan: pest i form av en istidspuls, som i värsta fall är inledningen på en superistid, eller kolera i form av en global uppvärmning på några grader. Skulle jag tvingas välja tar jag nog kolera, alltså en uppvärmning av jorden. Även om vi så lyckades frigöra allt fossilt kol på jorden skulle temperaturen inte stiga mer än några få grader över vad som en fördubbling av atmosfärens CO2 skulle orsaka. Ett sådant scenario, även om det drabbar såväl människor som djur och växter, är långt bättre än de enorma flyktingströmmar som kommer att uppstå om allt land högre än 45:e breddgraden skulle bli obeboeliga på grund av en ny istid.
Som geovetare lär man sig förstå hur naturen fungerar, inklusive väder och klimat. Men söktrycket på de geovetenskapliga utbildningarna vid våra universitet i Sverige och utomlands är oroväckande lågt, och vi ser ingen ljusning.
I vetenskapens namn vill jag därför rikta en stilla uppmaning till blivande studenter: bli geovetare och hjälp till att lösa naturens många gåtor inklusive klimatets. Så slipper vi hysterikerna och tyckarna. 

Håll andan, Svensson!

Av Hans Jelbring, filosofie doktor, civilingenjör

(Publicerad 26 juni 2008)

När jag hörde att Nya Zeeland införde fis- och rapskatt på kor (av klimatskäl) för ett antal år sedan visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta.  Programmet "Mat för Planeten" (Dokument inifrån, TV2, 18/5) fick däremot enbart gråtlusten att infinna sig. Konsekvenserna av den obevisade växthusgashypotesen börjar bli alltför allvarliga på alltför många områden. katt på energi har länge varit en mjölkkossa för staten men när skattetrycket gränsar till konfiskering protesterar medborgarna. ”Bensinskatteupproret” har som exempel över en miljon medlemmar. Då måste makthavarna ta till ”kreativa” metoder. Skuldkänslor fungerade på medeltiden och kyrkan kunde sälja avlatsbrev. Och skuldkänslor fungerar än i dag men nu ska avlatsbreven "rädda klimatet"'.

Reinfeldt snodde Perssons klimatpropaganda
Göran Persson satte före valet pekfingret i magen på Fredrik Reinfeldt och anklagade honom för att alliansen inte hade någon "klimatstrategi". Reinfeldt anammade Perssons tips och övertog hela den perssonska klimatpropagandan inklusive statligt stöd till Al Gores finansbolag i London (över 100 miljoner kronor från MISTRA). Reinfeldt följde Perssons löfte att Al Gores propagandafilm "An Inconveniant Truth"' skulle visas på högstadiet i alla svenska skolor (filmen saknar vetenskaplig kvalitet och 30 direkta sakfel har identifierats). Al Gore har sedermera fått Nobels fredspris och han har besökt Sverige och flugit med regeringsplanet. Plötsligt blev det politisk ”konsensus” kring ”klimatfrågan”. Men vetenskap måste grundas på fakta och inte på konsensus.

Håll andan Svensson!
Det ultimata är naturligtvis att undersåtarna får betala skatt för att andas. Men skulle medborgarna acceptera något sådant utan att göra revolution? Ja, makthavarna skulle kunna åberopa auktoriteter såsom andra stater och FN och dessutom, genom propaganda, övertyga en fåvitsk majoritet om att andningsskatt kan 'rädda världen'”. Men vad säger vetenskapen? Människor vet att jordbruk, matproduktion, TV, mobiler, bilar, flygplan m.m. fungerar tack vare vetenskapliga framsteg. Det borde vara politiskt självmord att hävda att koldioxid orsakar skadlig uppvärmning av jorden om det inte bevisligen vore sant. Ändå sker detta. Växthusgasutsläpp främjar växtligheten men påverkan på klimatet är vetenskapligt osäker.

Sisyfosarbete för livsmedelsindustrin
 Det ovannämnda TV-programmet ”Mat för planeten” exponerade tydligt hur brist på rationellt tänkande i kombination med tro på självutnämnda auktoriteter resulterar i ett gigantiskt sisyfosarbete inom livsmedelssektorn. Växthusgasernas klimatpåverkan togs för given av programmets deltagare utan att de ifrågasatte det vetenskapliga värdet i IPCC:s påståenden. I programmet poängterades det önskvärda i att ”koldioxidmärka” allt livsmedel så att konsumenterna ska veta hur mycket varje produkt ”påverkar klimatet” och därigenom kunna handla ”klimatsmart”. Det krävs inte bara en beräkning för varje matvara utan också en för varje producent. Tomater från Spanien kunde exempelvis vara ”klimatvänligare” än svenska beroende på oljeeldad uppvärmning i vårt nordliga land. Men beräkningarna grundar sig på teoretiska modeller varav ingen är verifierad enligt strikt vetenskapliga kriterier. Stora och för kulturer avgörande klimatförändringar har alltid förekommit. Det är hybris att överdriva människans påverkan på klimatet. Enkla energikalkyler visar att horisontella energiflöden är enorma och varierande och de kan inte förklaras med hjälp av växthusgaser.

Dubiösa hypoteser ska "rädda världen"
Journalisten Anders Isaksson uppmärksammade i en ledare i DN (080322) klimatpolitikens glidning mot en ideologi. Han citerar Maud Olofsson och Andreas Carlgren och sätter in deras uttalanden i ett större politiskt sammanhang. Utopiska politiska ideologier har oftast visat sig urarta. Han pekar också på fakta som dessa politiker blundar för, t.ex. Sveriges speciella situation när det gäller energiförsörjning. De förnekar dessutom kärnkraftens stora nationella betydelse.

Min reflexion är att präster inte ska ersättas med professorer som predikar att en obevisad och overifierad hypotes är sann.  Professorer bör ägna sig åt vetenskap och inte åt politisk korrekthet eller trosuppfattningar.Politikers plikt är att för landets och befolkningens bästa nyttja den information som korrekt vetenskap kan prestera och inte att ”rädda världen" med hjälp av dubiösa hypoteser som snarare borde kallas vidskepelser. Risken för att välståndet eroderar på grund av växthusgashypotesen är vida större än risken att växthusgaser, utsläppta av människan, skulle påverka det svenska klimatet eller klimatet i något annat land.

Vi bör också glömma begreppet global temperatur. Ingen människa har någonsin känt en ”global temperatur” mot sin hud.  Den existerar bara i datorernas virtuella modellvärld. Global temperatur är lika utopisk som hela växthusgashypotesen. 

Etanol eller äta noll?

Av Göran Tullberg, Falsterbo.

Tidigare i år kunde man läsa i Elbranschen att påven fördömer klimathysterin som alltmer börjar likna en religion. Men den som ”klimatsyndar” kan köpa syndernas förlåtelse. Att flyga är synd men det finns krämare som säljer ”gröna” avlatsbrev i form av s.k. utsläppsrätter. De nya avlatskrämarna gör stora vinster men köparen får ingenting.
– Håll er till vetenskapen, säger påven, och låt kyrkan stå för syndaförlåtelsen.
Ingen vet om koldioxiden höjer jordens temperatur och om detta kan leda till en katastrof. Det är en hypotes. Men att växtlivet mår bra av koldioxid, det vi med säkerhet.

Träd ska växa och industrin kväsas
Avlatskrämarnas metoder är två. Endera uppger man sig plantera träd som ska ta upp koldioxiden. Eller så köper man utsläppsrätter för att höja industrins kostnader för utsläpp. Sannolikt planteras en del träd men det dröjer tiotals år innan dessa har tagit upp ett ton koldioxid.

Brittiska Climate Care stöder återuppbyggnad av regnskogen i Kibales nationalpark i Uganda. De nyplanterade träden i Kibale suger upp koldioxid. Men vakter som ska skydda parken har misshandlat och beskjutit lokalbefolkningen i närheten, tagit deras boskap och utestängt dem från deras marker. Så svält och misshandel av fattiga bönder blir följden av att köpa avlatsbrev via Climate Care.

Att minska tillgången till utsläppsrätter för industrin ökar kostnaderna i produktionen för svensk basindustri, vilket avlatsköparen betraktar som en god gärning. I sanningens namn ska dock sägas att industrin har fått ymnig tilldelning av utsläppsrätter för att man inte ska börja avskeda eller flytta utanför Europa. Industrin har därför kunnat sälja rätter på marknaden och priset har varit nere på 10 kronor per ton utsläppt gas. Nu har kostnaden för avlatsbreven stigit igen och utvecklingen kan följas på www.pointcarbon.com. Den som köper via de föreningar eller bolag som gör stora vinster på geschäftet får betala avsevärt mer. Svenska Naturskyddsföreningen, exempelvis, säljer utsläppsrätter för perioden 2008–2012. Här kostar rätterna i skrivande stund 450 kronor inklusive en transaktionsavgift och minst 100 kronor ytterligare som uppges gå till annat ”klimatarbete”. Se t.ex. utsläppsrätt.se eller miljöbörsen.se.

Splittrat när det gäller flyget
Idén att för stora pengar sälja avlat för flygresor blev inte någon succé. Nästan ingen ville betala 160 kronor för att rädda sin själ. Men när priset sänktes till 5 kronor har intresset för att vara politiskt korrekt vuxit. Fritidsresor erbjuder nu ”5+5”. Om man lägger fem kronor extra ”till klimatet” lägger Fritidsresor lika mycket.

På Naturskyddsföreningen tycker man att idén i och för sig är god men det är ett sätt att köpa sig rätten att synda, menar man, och erbjuder själva samma sak. Konkurrensen om ”syndarna” är stor.

Ett annat simpelt geschäft är att sälja personliga utsläppsrätter som lämplig gåva till andra som vill ”ta sitt globala ansvar för miljön”. EU är splittrat i frågan om utsläpp från flyget. Enligt ministerrådets förslag ska 90 procent av utsläppsrätterna delas ut till flygbolagen och resten auktioneras ut. Tanken är att flygets totala utsläpp ska stabiliseras på den genomsnittliga nivå som gällde mellan 2004 och 2006. EU-parlamentet vill däremot att en större del ska auktioneras ut. Dessutom vill man tvinga flygbolagen att köpa två eller flera utsläppsrätter för varje ton koldioxid som släpps ut.

Men det vill inte FN och USA och inte heller Kina och Indien. Kortsiktiga åtgärder för att begränsa eller minska utsläpp av växthusgaser bör endast ske på frivillig väg medan åtgärder på längre sikt måste ske i samverkan med IMO (International Maritime Organization) och ICAO (International Civil Aviation Organizsation), säger FN. Överraskande, kan tyckas, med tanke på att IMO och ICAO är kopplade till FN som i sin tur via IPCC står bakom Kyotoavtalet. Alla är jämlika men somliga är mer jämlika! FN-potentaternas makt får inte inskränkas genom restriktioner.

Klimathysterin ska öka jämlikheten
IPCC menar att klimatet är en fråga om moral och somliga politiker säger att det inte spelar någon roll om klimatet verkligen påverkas av koldioxid. Det viktiga är att knäcka industrin i västvärlden och därmed skapa jämlikhet, en fullkomligt absurd tanke. Tusentals vetenskapsmän oroar sig över denna irrationella ideologi som vänder sig mot vetenskapliga och industriella framsteg och hindrar ekonomisk och social utveckling.

Sveriges politiker vill naturligtvis glänsa och kampanjen för etanoldrift i bilar är öronbedövande. Etanolen framställs ur vete, ris och majs. Men det har lett till stigande priser och omfattande svält och död bland de fattiga. Etanolhysterin sliter brödet ur munnen på svältande när marken används för att odla etanolråvara.

Många tror att de gör en miljöinsats genom att köra på etanol. Men det är inte särskilt miljövänligt och produktionen kräver mer energi än vad man så småningom får ut i en motor. Att helt gå över till etanol skulle för svensk del kräva veteodlingar på en areal som motsvarar nästan hela Götaland och Svealand.

Av J-G Hemming

Egentligen borde vi ha valt elspåret ifråga om bilar redan för hundra år sedan. Då hade åtminstone transportsektorns andel av bortbränd olja funnits kvar till eftervärlden. Föga tröst att gråta över spilld mjölk, vi får vara tacksamma mot de förutseende människor som tidigt byggde ut den svenska vattenkraften och elektrifierade det stationära Sverige plus järnvägen. Nu är det hög tid för resten av det mobila samhället.

Blybatterier som drev de första elbilarna kring sekelskiftet 1900 har förbättrats avsevärt. Nu finns även andra batterityper med två à tre gånger högre energidensitet. Sedan är det dock svårt att komma mycket längre med elektricitetslagring i batterier ens teoretiskt. Det räcker ändå för att BEV (Battery Electric Vehicle) mycket väl kan vara en bra lösning för många urbana människors förflyttningar, där kollektivtrafik inte passar in. I Norge är Th!nk City redan i serieproduktion liksom många liknande projekt världen över.

HEV (Hybrid Electric Vehicle) är den elbilstyp som röner störst intresse för närvarande och inte minst PHEV (P för Plug in). Hybrider får dock betraktas som en övergångslösning. Det är dyrt med dubbla system. Förespråkarna för PHEV hävdar att 80-90 procent av flertalet stadsbors dagsetapper klaras med eldriften om batterierna laddas under natten.

En kort kemilektion, innan framtidens bränsleceller förs på tal. Väte (H) och syre (O) har var för sig en viss mängd kemiskt bunden energi. Förenas de bildas vatten (H2O), vars kemiskt bundna energi är mindre än "föräldrarnas" sammanlagda. Skillnaden är den värmeenergi som alstras, när väte brinner, alternativt den elenergi som alstras, när väte förenas med syre i en bränslecell. Sistnämnda stavas, med det språk som elbilsfolk i dag bör vara lite hemmastadda i, FC (Fuel Cell).

I själva verket kan alla kemiska reaktioner som alstrar värme också arrangeras till en bränslecell, så att det alstras elektricitet. Två är aktuella för fordon: PEMFC (Proton Exchange Membrane) som kräver ren vätgas, och DMFC (Direct Methanol) som får sitt väte direkt från metanolen.

PEMFC är den stora satsningen. Problemet är hur man ska hantera väte, denna minsta och mest läckagebenägna molekyl i universum. Den kondenserar till vätska först vid minus 253 °C. Komprimeras den ända till 700 bar blir energiinnehållet per liter ändå bara knappa sjättedelen av bensinens. Till råga på allt är den ytterst farlig genom att bilda explosiv knallgas i blandning med luft.

Det talas om en framtida väteekonomi med denna PEMFC. Hur producerar, lagrar, transporterar, distribuerar och tankar man ren vätgas? Vid Tsinghua University i Peking har man genomfört en stor vetenskaplig utredning om detta. Den jämför 11 noggrant specificerade alternativa hanteringskedjor för väte till fordon. Den ekonomiskt gynnsammaste och från säkerhetens synpunkt bästa är att ha metanol som energibärare i hela kedjan ända fram till tankningsstället. Först där tänker man sig en "reformer", så att bilen kan tankas med ren vätgas. En reformer ombord blir för dyrt och komplicerat.

Direkt-metanol-bränslecellen DMFC har tagits fram av George Olah (nobelpris i kemi 1994) och hans forskargrupp i samarbete med NASA. Den finns på marknaden sedan ett par år i applikationer om några tiotal W för mobiltelefoner, digitalkameror, laptops och liknande. Nyligen marknadsfördes ett 250 W DMFC-aggregat i USA, avsett som alternativ till små reservelverk. Det ligger en enorm potential i att utveckla DMFC till effektuttag på 50 à 100 kW. Lyckas det har vi en situation, där vi vanliga konsumenter kan köra ren elbil, utan att behöva vare sig ladda batterier eller hantera vätgas, bara tanka "soppa" som vi alltid gjort.

En annan fördel med en metanolekonomi, som George Olah kallar sitt förslag till lösning på energi- och klimatproblemen, är den möjlighet den ger till mjuk övergång från de fossila drivmedlen. Det är inte märkvärdigare att anpassa en befintlig bensinmotor till metanol än det är till etanol. Volvo Lastvagnar visar i en färsk utredning "Med fokus på klimatfrågan", att metanol och DME delar förstaplatsen, när man jämför åtta "fossilfria" dieselalternativ i fråga om sju olika kriterier. Etanol intar jumboplatsen.

Det som sist men inte minst talar för metanolen är att den, förutom av biomassa, kan framställas även av CO2 och väte, alltså bokstavligt talat av luftens CO2 och havets vatten. Den är därmed inte, som etanolen, konkurrent till framställning av livsmedel och skogsprodukter på planetens åker och skog.

Vi ska naturligtvis börja fånga in CO2 i kolkraftverkens skorstenar, men inte gömma den under jord eller havsbotten, vilket man nu diskuterar. Sistnämnda kallas CCS (Carbon Capture Storage, CO2-infångning och -lagring). Vilken utmaning för den kemiska industrin att ändra detta till CCP (P för Processing) och producera metanol i stället!

Kruxet med både metanol- och väteekonomin är, att det går åt elektricitet till elektrolys, för att få loss vätet ur vattnet. Människan borde kunna lösa detta, eftersom vi på behörigt säkerhetsavstånd har ett underbart fusionskraftverk, som heter solen. Den kommer att finnas i evigheter (5 miljarder år sägs det) och öser i varje sekund över oss 13 000 (trettontusen) gånger mer energi i form av värme och ljus, än vi i den sekunden globalt konsumerar.

Om inte solcellerna får sitt stora genombrott, så har kärnkraftens Generation IV en fördel, som passar metanolekonomin. Flera av dess reaktorer arbetar vid så hög temperatur, att vatten kan sönderdelas termo-kemiskt, vilket är mer ekonomiskt än elektrolys. Ett kombinat av en sådan reaktor och en metanolfabrik kan producera stora mängder metanol, som sedan distribueras vida omkring med befintlig infrastruktur av tankbåtar, järnvägstankvagnar och tankbilar. En eventuell olycka med åtföljande spill är i sådana sammanhang så gott som harmlös för jord och vatten jämfört med oljespill.

Att som på 1950- och 60-talen drömma om små kärnreaktorer i fordon à la atomubåtar är inte aktuellt, inte ens ifråga om transportsektorns "elefanter" som flyg, båt och tåg. Av metanol kan kemiindustrin göra alla de kolväten vi behöver inklusive syntetiska flygbränslen. På järnvägslok och fartyg liksom i bussar och stora lastbilar är det mycket lättare än i en liten personbil, att arrangera bränslecellsaggregat med tillräckligt stora och starka tankar för komprimerad vätgas. På så vis elektrifierade lok och fartyg finns redan på försök. I flera storstäder går sådana bussar i reguljär trafik. Ett lyft i den verksamheten sker under sommarens olympiad i Peking, då bussar med bara vattenånga i avgasröret ska bidra till renare luft.

Det är fantasieggande, men fullt realistiskt, att i framtiden tänka sig elproduktion "in site and on demand" (på plats och efter behov) som alternativ till stora centrala elkraftverk och permanenta elnät. I takt med introduktion av bränsleceller kommer elbranschen att få alltmer befattning med sådan icke nätansluten elektrifiering. En parallell: Vem kunde för 25 år sedan drömma om mobiltelefonins snabba utbredning?!

Skuldbelägg inte gräsätare!

Av Wibjörn, professor emeritus, Uppsala

I ett program i TV den 12 mars diskuterades återigen växthusgaserna koldioxid och metan. Enligt några inlägg i programmet bör vi sluta äta kött eftersom kreatur frigör stora mängder växthusgaser. Som alternativ föda framhölls morötter.

Det är svårt att följa resonemanget. Kanske jag har missförstått någon aspekt på ämnet då jag är amatör när det gäller matproduktion. Så vitt jag vet lever kreatur huvudsakligen av gräs, men de får en del andra vegetabiliska födoämnen från kraftfoder. Gräs är uppbyggt av cellulosa, ett ämne som växter har förmåga att framställa genom fotosyntes vid tillgång på koldioxid, vatten och solljus. Detta för människan osmältbara ämne omvandlas av nötkreaturen till energi, fett och protein. Proteinet och fettet kan människan tillgodogöra sig. En hel del av den koldioxid som finns i gräset frigörs under omvandlingsprocessen i kreaturens komplicerade matsmältningssystem. Men om inte dessa födoämnen, mest gräs, förtärts hade de multnat och ungefär samma mängd koldioxid och metan skulle ha frigjorts. Gaserna frigörs åter. Atmosfärens innehåll av koldioxid påverkas inte. Koldioxiden behövs för att nästa generation gräs ska kunna växa. En liten del koldioxid ingår i det kött som livsmedelsindustrin tar hand om. Denna koldioxid frigörs efter konsumtion av köttet och återförs då till atmosfären.

Kreatur ökar inte mängden koldioxid i atmosfären

Morötter, en föda som framhölls som idealisk eftersom den tillför atmosfären en obetydlig mängd koldioxid, innehåller en del för människan nyttiga ämnen. Men morötter innehåller väldigt lite kolhydrater och protein, ämnen människan behöver för att överleva. Vi skulle behöva äta kopiösa mängder morötter för att ersätta den energi vi får från kött. För övrigt gäller för morötter det som gäller för kött, koldioxid tas upp från luften och samma mängd återförs senare till atmosfären.

Det finns grönsaker, som kan ge människan protein och kolhydrater och som kan produceras på mindre yta än den ett kreatur behöver för att producera kött. Så trångt är det inte i Sverige att vi ska tvingas äta föda vi inte vill ha för att vi ska kunna producera lite mer näringsämnen på en begränsad yta. Med lite förnuft behöver det heller inte bli så trångt på jorden, att vi inte kan tillåtas äta en rimligt balanserad kost. Påståendet att kreatur ökar mängden koldioxid i atmosfären är fel!

Skuldbelägg inte gräsätarna! För många är maten ett av de verkligt stora glädjeämnena i livet. Det finns inget skäl att skuldbelägga maten för att kreatur avger koldioxid. Denna koldioxid har enbart "lånats" under kort tid och påverkar inte långsiktligt mängden i atmosfären. Om vi går på denna halvsanning, bör då vi utrota alla gräsätare som t.ex. älgar och renar? Koldioxid är en del i ett naturligt kretslopp. 

Av Wibjörn, professor emeritus, Uppsala

Uppvärmning på ca 0,8° C under 1900-talet har upprört en stor del av världen. Forskare har uttryckt att vi är nära eller rent av har passerat en temperaturnivå som kan leda till en global klimatkatastrof. Denna skrämmande prognos föranleder funderingar över vad den observerade avkylningen på en halv grad under januari 2008 kan innebära (globalt sett, januarivädret var varmt i Västeuropa och i norra Ryssland). Vad kan förorsaka en sådan påtaglig förändring i temperaturen? Är det en udda, enstaka företeelse?

Man brukar säga att en enstaka händelse inte ska tas som intäkt för en förändring, t.ex. att "en fluga gör ingen sommar". Att januari 2008 globalt sett var mycket kall behöver inte innebära ett brott i den globala temperaturtrenden, men sänkningen av luftens medeltemperatur med ca 0,5° C är intressant. Troligen är det fråga om en kortvarig variation, men, detta tillsammans med att jordens medeltemperatur inte stigit sedan 1998, är en antydan om att något händer med klimatet, något som inte är en effekt av någon förstärkt växthuseffekt.

Många faktorer påverkar klimatet

Ett antal faktorer påverkar jordens klimat. Hit hör atmosfärens cirkulation och stora vulkanutbrott som Pinatubo 1991. Värmen från solen fördelas över jorden genom atmosfärens och havens cirkulation. Cirkulationen varierar och kan förorsaka avsevärd variabilitet i vädret och möjligen också i klimatet. Solen har ansetts ge ett konstant energiflöde ("solarkonstanten"), men studier under senare tid visar att energiflödet från solen varierar. Variationen är dock liten. Solvinden däremot, en strömning från solen som transporterar lite energi men ändå har effekt på atmosfären, förändras påtagligt under en solfläckscykel som normalt omfattar ca 11 år. Energiströmmen (solvinden) påverkar jordens magnetfält och beroende på magnetfältets styrka tränger en varierande mängd kosmisk strålning in i jordens atmosfär (det är denna strålning som bland annat ger upphov till norrsken). Den kosmiska strålningen, som tränger in i atmosfären, bidrar till molnbildningen, en faktor som har avgörande betydelse för klimatet. Molnen modifierar den mängd strålning som värmer jorden. Moln på låg höjd reflekterar tillbaka strålning innan den värmt marken och den går därmed förlorad för jorden. Moln på hög höjd kan bidra till att strålning reflekteras och försvinner ut i rymden. Tunna moln kan också ha motsatt effekt genom att hindra jordens värmestrålning att nå ut till rymden. Därmed bidrar dessa moln till uppvärmning.

Avkylningen beror på solaktivitet

Förändringar i solens strålning och stora vulkanutbrott är de faktorer som skulle kunna leda till en snabb global avkylning, som den nu observerade. Men inga stora vulkanutbrott har rapporterats under det senaste året. Därför kan denna faktor inte vara orsak till sänkningen av temperaturen i januari 2008. Den sannolika orsaken till avkylningen förefaller alltså att vara en ändring i solens aktivitet.

Är det fråga om en tillfällig ändring i solens aktivitet? Antalet solfläckar är för närvarande nära ett minimum i den senaste cykeln. Solaktiviteten kommer åter att stiga när vi passerat den nuvarande perioden av få solfläckar (låg solaktivitet). Tiden sedan föregående period med lågt antal solfläckar är något längre än de vanliga ca 11 åren, som normalt skiljer två solfläcksminima. Vid tidigare tillfällen då avståndet mellan minima varit långt har temperaturen varit låg.  Möjligen ger januari 2008 en förvarning om att något kallare perioder kan bli vanligare.

Kunskapen om samband mellan solaktivitet och klimat är begränsad. Alltför stora resurser har fokuserats på teorier om att människan förstärkt växthuseffekten, men denna teori kan förmodligen inte förklara mer än en liten del av klimatets variationer.

Ny typ av reaktor – ett svar från Sverige på den nya generation av reaktorer

Av  Frigyes Reisch, ass prof em, KTH

Krav på en utbyggnad av kärnkraften förs åter fram i den svenska energidebatten. I motsats till fossila bränslen påverkar ju inte kärnkraften klimatet genom några koldioxidutsläpp. Under mina femtio år i Sverige har jag varit verksam tolv år som konstruktör, 28 år som reaktorinspektör och tio år som docent.

Jag har besökt kärnkraftverk i olika delar av världen och har erfarenhet av de flesta typerna. För att förvalta mina erfarenheter föreslår jag en förbättrad typ av reaktor som är säkrare, miljövänligare och enklare än de nu använda typerna.

2. Miljö: Nu har vi en reaktor enligt BWR principen som släpper ut mindre mängd uppvärmt kylvatten och använder mind­re uran per producerad kilowattimme

3. Ekonomi: Reaktoranläggningen är mycket enklare och billigare att bygga än tidigare modeller. Underhållet är lättare och driftskostnaderna är lägre.

Det är tur att tankeförbudslagen har mjukats upp, annars hade jag inte kunnat skriva denna artikel.

Blir det verkligen varmare?

Av Wibjörn, professor emeritus, Uppsala

För några år sedan publicerade SMHI (Sveriges Meteorologiska och Hydrologiska Institut) månadsmedeltemperaturer för ett stort antal svenska stationer fram till 2001 (NORDKLIM). Dessa data visar att klimatet i Sverige blev varmare mellan 1920 och 1940 för att sedan kylas av fram till någon gång på 1980-talet. Det har sedan åter blivit varmare men inte varmare än det var på 1940-talet. Statistiskt sett har temperaturen inte förändrats sedan 1930-talet och fram till 2001. Under den period när stora mängder CO2 släppts ut i atmosfären har temperaturen inte stigit. Vid förfrågan om temperaturen åren efter 2001 har SMHI meddelat att data ännu inte är tillgängliga. Data för dessa intressanta år, när koldioxidutsläppen varit som störst, har inte publicerats av SMHI.

NASA (Goddart Institute for Space Studies) har däremot lagt ut temperaturdata på nätet för ett stort antal stationer i världen. En del av dem omfattar tiden fram till 2007. Några få av stationerna är svenska och en, nämligen Haparanda, omfattar hela perioden från 1881 till 2007.

Temperaturen i Haparanda steg påtagligt mellan 1920 och 1940. Efter en nedgång fram till cirka 1985 har den åter stigit. Uppgången är inte mer drastisk, snarare något måttligare, än den mellan 1920 och 1940, en tid när enbart små utsläpp av växthusgaser förekom. Haparanda är en av de få svenska stationer för vilka data fram till 2006 publicerats (av NASA).

Utöver de rapporter som IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change) har publicerat är det svårt att hitta data som visar att vi snabbt närmar oss en klimatkatastrof. Det som publicerats bekräftar inte någon uppvärmning över temperaturnivån omkring 1940. Temperaturen har stigit sedan 1985, men är nu (2006) inte högre än omkring 1940. Motsvarande perioder med stigande temperatur är kända för tiden innan CO2 från förbränning av fossila bränslen kan ha påverkat klimatet.

En intressant detalj är att mellan 1940 och 1985 sjönk årsmedeltemperaturen medan koncentrationen av CO2 i atmosfären steg. Det så ofta diskuterade sambandet mellan växthusgaser och temperatur framgår inte i data från Sverige och inte heller i data från andra lokaler på jorden.

Sambandet mellan CO2 och klimat känns ännu mer tveksamt när data från de senaste 1000-2000 åren granskas. Data från iskärnor publicerade inom IPCC visar variationer i CO2 först efter år 1800 när en svag ökning börjar märkas. Däremot visar förekomsten av s.k. klyvöppningar på undersidan av barr och löv (lagrade i torv) och direkta mätningar sedan 1812  påtagliga variationer i förekomsten av CO2 i atmosfären. Dessa variationer följer på förändringar i klimatet. Klimatet påverkar mängden CO2 i atmosfären, men CO2 påverkar inte temperaturen märkbart.

Av  Wibjörn, professor emeritus, Uppsala

Få Nobelpris torde ha utdelats för en så tveksam insats som den Al Gore gjort. Det är kanske bra att kriteriet för urval till Nobelpriset vidgas, men fortfarande måste den insats som belönas vara konstruktiv.

I England har en domstol förkunnat att Al Gores film enbart får visas i skolor om en sakkunnig person finns närvarande och påpekar de nio allvarligaste felen i den. Redan detta innebär att filmen inte kan betraktas som något sanningsdokument.

Har någon film tidigare distribuerats till skolor där ett antal fel måste rättas för att filmen lagligt ska få visas? De förhållanden som påpekas i filmen är i många avseenden direkt missvisande, skrämmande och deprimerande. Visst behöver vi lära oss att leva utan, eller med sänkta krav på tillgång till fossila bränslen, men den effekt som koldioxidutsläpp har på klimatet är marginell och den medför inga påtagliga klimatförändringar.

Jorden har stegvis blivit något varmare under de senaste hundra åren, en naturlig förändring. Efter perioder av svalare klimat har motsvarande perioder av uppvärmning skett vid upprepade tillfällen under många årtusenden.

Av  Bengt Lindhé, Skara

Bengt Lindhés debattinlägg är egentligen en recension av en nyligen översatt bok. Reklam för boken och förlaget, kan tyckas. Javisst, men i ett angeläget ärende.

Dagligen dränks vi av bulletiner om klimathotet och allt vad vi måste göra för att lösa problemen med hjälp av nya energisystem. Etanol, etanol, etanol är refrängen i dessa bulletiner. Många gnuggar händerna. Spannmål och andra skogs- och jordbruksprodukter kan användas för tillverkning av etanol och vi kan importera billig etanol från Brasilien, om nu de egna resurserna skulle tryta.

Märkligt nog har metanolen helt kommit bort i diskussionen men nu finns en bok som vänder upp och ner på etanoldrömmarna. Jordbruksmarken behövs i förlängningen för livsmedelsproduktion och etanolproduktion sker inte utan miljöeffekter. Traktorer, skördetröskor, spannmålstorkar och lastbilar konsumerar fossila bränslen innan spannmål blir till etanol, för att inte tala om den energikrävande processen i etanolfabriken och den energi som går år vid tillverkningen av växtskyddsmedel och konstgödsel. Totalt sett är det snällare mot miljön att köra på blyfri 95-bensin än att tanka spannmålsetanol, menar en del.

Låt oss börja från början…
Boken heter Bortom Olja och gas.  Den är skriven av nobelpristagaren i kemi 1994 George A. Olah tillsammans med två medarbetare vid University of California, Alain Goeppert och G.K. Surya Prakash. Boken, vars engelska titel är ”Beyond Oil and Gas: The Methanol Economy” har översatts till svenska av Jan-Gerhard Hemming i Skara. Förlaget heter Industrilitteratur.

Etanol är den alkohol som vi låter oss berusas av i snaps och vin. Det är inte många kemiska formler som sitter kvar sedan studietiden men C2H5OH känner nog de flesta till. Metanol brukar kallas träsprit eftersom den ursprungligen tillverkades genom destillation av trä. Metanol har bara en kolatom i kolkedjan och formeln är följaktligen CH3OH.

Metanol kan användas i de flesta förbränningsmotorer efter smärre anpassningar. Den har bara hälften av bensinens energitäthet men ett högre oktantal. När vi går över till metanol går det därfö r åt fler liter per mil men inte dubbelt så mycket som med bensin tack vare det högre oktantalet. Metanol är ofarligt i alla avseenden, men bensinstationernas utrustning måste delvis anpassas till metanol för att förhindra korrosion i en del metaller och läckage i packningar som nu inte är metanolanpassade.

…och sedan gå över till slutsatserna
Metanol kan tillverkas om vi bara har tillgång till väte, H2, och koldioxid, CO2. Enklaste sättet att tillverka vätet är genom elektrolys av vatten (sätt ner en anod och en katod i vatten och släpp på ström så bubblar det väte vid katoden). För detta krävs energi och den ska naturligtvis komma från antingen vindkraft (mycket lämpligt), vattenkraft (där vi kanske inte vill bygga ut så mycket som vi skulle kunna) eller kärnkraft (som kanske måste till i sista ändan) om vi nu vill stoppa växthuseffekten.

Det verkligen finurliga är att vi kan använda luftens egen koldioxid när vi tillverkar metanol och på så sätt recirkulera i atmosfären redan befintlig koldioxid. Vi kan m.a.o. driva världens bilar och flygmaskiner utan att öka atmosfärens koldioxidhalt med en enda koldioxidmolekyl. Om vi sedan ombesörjer uppvärmning och luftkonditionering med samma slags energi som vi använder när vi tillverkar vätet så har vi i ett slag löst hela problematiken med växthuseffekten.

Allt som har med energi att göra
Boken på knappt 300 textsidor är en fantastisk sammanfattning av ”allt” som har med energi att göra från vedeldning, energiutvinningens vagga i alla länder, över koleldning, som räddade England när veden tog slut och som gjorde landet till världens ledande industrination på 1800-talet, till dagens stora konsumtion av olja, där vi snart kommer att få se en nedåtgående trend.    

Naturgasen räcker längre och till en början kan den tänkas användas för framställning av metanol eftersom det är ett billigt sätt om vi nu kan blunda med växthuseffektögat. Boken är rikt illustrerad och på sidan 11 finns alla (eller nästan alla) förkortningar i texten förklarade. Boken lär oss att instrålningen från solen innehåller 1 000 (ett tusen) gånger mer energi än vad vi i samma ögonblick konsumerar på jorden. Vi behöver varken frysa eller avstå från resorna till Kanarieöarna – om vi bara använder den kunskap som finns.   

Ny kultur med framtidens kärnkraft

Av Roland Johansson, Emmaboda Lidhult

Energipolitikerna demonstrerar sin egen okunnighet och gynnar vinstintresse i vind och biomassa, etc. Energin ska vara ”förnybar”. Och då får det inte vara kärnkraft. Men det är känt sedan länge att kärnkraft är den mest uthålliga energin. Den beräknas räcka i 6 000 miljarder år. Vårt solsystem är bara 5 miljarder år gammalt och solen beräknas lysa i ytterligare 5 miljarder år. Dessa siffror är tagna ur en bok som trycktes 1964 och de var inte nya då. Det är en relativt enkel process att ta det tunga vätet ur vanligt vatten. Vätefusionen kan styras på olika sätt till direkt elproduktion eller via ångtryck till elgenerator.

Nu bygges en experimentanläggning i Frankrike som kommer att provköras om några år. Om detta experiment blir framgångsrikt får vi en ny kultur.
En av jordens vanligaste metaller är aluminium förenad med syre. Att frigöra aluminium är mycket elkrävande. Alumiumpriset är direkt kopplat till elpriset. Med billigare el får vi råd att köpa tjockare aluminium till takplåt och elledningar i stället för att använda koppar som är en dyr bristvara.

Med ökad eltillgång kommer CO2-halten i atmosfären att sjunka. Vattenkraftens turbiner kräver många fiskars liv, årligen cirka 150 ton enbart av ål. Så är alla forsar bortdämda till mångas sorg. Och hur stora är förlusterna i fjärrvärmens rör respektive i elledningarna?

Apropå ”obegriplig skattehöjning”

Av Åke Fridén, Anderstorp

Två artiklar på sidan 2 i Elbranschen nummer 4/2007 föranleder en kommentar. Från kraftbranschen ondgör man sig här över skatten på kärnkrafts- och vattenkraftsel. Jag har lite svårt att förstå denna indignation. Branschen har verkligen sått för den i åratal.

Efter stormen Gudrun ägnade jag en tid åt att titta på i första hand nätbolagens men också producenternas ekonomi. Snabbt fick man klart för sig att priserna styrs av dyra produktionsslag där kol- och oljepriset väger tungt. Elproduktion i vattenkraft och kärnkraft ligger enligt kraftbolagens egna uppgifter på cirka 15 öre kWh. Jag betalar i dag 48 öre kWh, alltså tre gånger så mycket. Tala om goda marginaler!

Billig vara säljs dyrt
När jag tittade på nätbolagen visade det sig att var tredje krona gick till vinst. Nätbolag och elproducenter har som regel samma ägare och domineras av Vattenfall, Fortum och E.ON. Med reell konkurrens hade priserna varit annorlunda men nu är det inte så. Elproducenterna gör enorma vinster på en billig vara som man säljer dyrt.

Enligt min uppfattning har staten två vägar att gå. Endera återreglerar man marknaden eller så beskattar man dessa oskäliga vinster hårt. Man har valt det senare alternativet. Om det är rätt kan man diskutera. I uttalanden och debattartiklar ondgör sig nu emellertid kraftbolagen över att man inte får fortsätta att skära guld med täljkniv och man hotar med att lägga investeringar på is. Det är osmakligt och skulle sådana hot sättas i verket anser jag att dagens dominerande elbolag har förverkat sin rätt att agera i nuvarande form. Vi kan inte ha girigbukar i så viktiga samhällsfunktioner som produktion och distribution av el. Alternativen är att dela upp de tre bolagen i mindre enheter så att verklig konkurrens uppstår eller att återinföra regleringen.

är det gäller skatten känns det bättre att en del av övervinsterna går till staten och förhindrar höjning av inkomstskatten än att ägarna till kraftbolagen fortsätter att sko sig.Till kraftbolagen riktar jag uppmaningen att sluta gnälla och i stället erbjuda kunderna el till priser som sätts efter en rimlig vinstnivå.

Så räddas liv och miljö

Av Tage Sandmark, Visby

Runt 10 000 svenskar beräknas årligen dö i förtid av luftföroreningar. Men trots att vi lever i en klimatkris så gillar vänstergänget (s, mp, v) småskalig vedeldning som förstör miljön. Och ogillar kärnkraft som räddar den. För att minska antalet dödsfall måste utsläppen av växthusgaser och partikelburna ämnen begränsas.

Därför planeras stora satsningar på den rena kärnkraften världen över. Från gruva till slutförvaring har kärnkraften, inklusive hela dess bränslekedja, samma låga utsläpp av växthusgaser som vind- och solkraft, enligt DN 18/10. Till skillnad från vind kan den användas som baskraft. Till skillnad från sol har den, än så länge, ett acceptabelt pris.

Kärnkraftverk har styrkan att vara rätt okänsliga mot prisökningar. Det är kapitalkostnaden och inte bränslet som är den helt övervägande delen av kostnaderna. Om priset på uranmalm tiofaldigades skulle det inte ge mer än några procents ökning av kärnkraftens totala kostnader.

Uranet bör räcka tusen år
Energiinnehållet i uran är runt en miljon gånger större än i samma volym kol, olja eller gas. Sannolikt är det totala energiinnehållet i uran i jordskorpan minst två gånger större än hos motsvarande mängd övriga fossila bränslen tillsammans. Uranet bör därför räcka i runt tusen år.

Mellan 1970 och 2005 har Sverige minskat sin energianvändning och lyckats halvera sina koldioxidutsläpp. Anledningen är dels att oljan till stor del har ersatts av kärnkraftbaserad el dels att biobränslet togs i drift i stora anläggningar med effektiv rening.

Den snabbast växande förnybara produktionsformen av elektricitet är solenergi. Solfångarna blir allt fler och på lång sikt kan solen ge oss nästan obegränsad tillgång till elektricitet.

Överdramatiserat om dammsäkerhet

Av Sven Knutsson, professor i samhällsbyggnad vid LTU

Dammsäkerheten i Sverige har under den gångna sommaren kommit i fokus.
På försommaren lämnade riksrevisionen en bitvis kritisk rapport rörande formerna för hur dammsäkerhetsarbetet sker i Sverige. Denna har presenterats i de flesta medier och diskuterats i branschen. Enligt min mening är den mediala bilden överdramatiserad och ger intryck av att dammsäkerheten i landet är usel och att det är mer tur än skicklighet att våra stora vattenkraftsdammar står kvar.

Grovt missvisande
Jag anser att det förekommer grovt missvisande bilder av hur dammsäkerhetsarbetet genomförs och enligt min mening görs ett utmärkt dammsäkerhetsarbete av de stora dammägarna i landet. Detta garanterar att dammarna har den funktion och säkerhet som vi alla önskar. Men det finns problem. Ett av de mest centrala är att tillgången på välutbildade och kompetenta ingenjörer är dålig. Det gäller i stort sett alla kategorier, från specialister med forskarutbildning till tekniker med kortare utbildning.

Bristen finns hos alla parter, dammägare, konsulter, forsknings- och utbildningsinstitutioner och inte minst hos myndigheter (bland andra länsstyrelserna). Orsaken till detta är att vi nästan inte har byggt vattenkraftsdammar i Sverige sedan början av 1970-talet. Fram till dess tillhörde vi de ledande länderna när det gäller vattenkraftsdammar byggda av jord och sten som är den dominerande konstruktionen i Sverige.

Dammar bryts ner sakta
Eftersom det inte byggts dammar har kraftbolag och konsultbolag inte haft behov av att nyanställa unga människor. Studenter har inte valt dessa ämnen och universiteten har lagt ner tidigare väletablerade institutioner och omvandlat professurer. Varför ha utbildning i något där studenter inte får arbete?

Denna process har varit densamma i hela landet, från Luleå tekniska universitet (LTU) i norr till Lunds universitet (LU) i söder. Nu börjar de gamla gå i pension. Unga ingenjörer går knappt att finna genom att utbildningsprogram har lagts ner. Detta får naturligtvis direkta konsekvenser för kompetensen hos alla inblandade parter, vilket är olyckligt eftersom dammar förändras över tid och bryts ner sakta men säkert.

Ett första steg
Att ha kunskap och förståelse för detta är avgörande för att man ska kunna vidta rätt underhålls- och förstärkningsåtgärder. Vattenkraftsbranschen har insett problemet och har tillsammans med LTU och Kungliga tekniska högskolan (KTH) tagit några första steg till att återskapa de för dammsäkerhetsarbetet så väsentliga ingenjörsutbildningarna. Här spelar SVC (Svenskt Vattenkraft Centrum) en stor roll.

Andra initiativ på LTU är ”Centrum för Riskanalys och Riskhantering” som skapats för att analysera risker för bland annat dammkonstruktioner. Men de resurser som hittills har avsatts för att säkerställa kompetensförsörjningen är alltför små för att problemen ska lösas långsiktigt. Det är dock ett första steg och dessutom i rätt riktning.

Alla tjänar på det
Det är förvånande att kraftindustrin med sina enorma vinster inte förmår göra större satsningar på kompetensförsörjningen än vad man nu orkat med. Man kan även fråga sig varför samhället i stort låtit denna kompetensförsvagning ske. Att även ingenjörer blir gamla och går i pension torde knappast vara något märkligt. Inte heller att dammar och vattenkraftverk behöver tillsyn och att detta behov knappast minskar med anläggningarnas tilltagande ålder.

Den allvarligaste kritiken i riksrevisionsverkets rapport kan direkt kopplas samman med kompetens och resursbrist hos framförallt länsstyrelserna. Dessa bör ges möjlighet att vara aktivare i dammsäkerhetsarbetet. Om myndigheter och dammägare kan skapa ett förtroendefullt samarbete i dessa frågor kommer vi alla att tjäna på det och få högre dammsäkerhet som resultat.

Dyrt och komplicerat
Samarbete och förtroende är enligt min mening mer gångbart än myndighetsutövning där det pekas med hela handen. I ett bra samarbete kan de väsentliga säkerhetsfrågorna ställas och ges svar.

Att ha en särskild organisation för att övervaka och kontrollera dammar gagnar sannolikt ingen. Det skulle enbart bli dyrt och komplicerat samt skapa oklarhet om vem som har ansvar för vad. Den organisation vi har i Sverige är riktig, men resurser och kompetens saknas. Den organisation som finns i Norge utgör enligt min mening inget föredöme. Det är snarast det omvända som gäller.

För att säkerställa kompetensen rörande dammsäkerhet både kan och vill LTU spela en framträdande roll.

Varför går Sveriges Radio desinformatörernas ärenden?

Av Hildor Peterzohn, autodidakt

När detta skrives är det inom kort premiär för en ny tv-serie om klimatet. Den heter ”Hållbart – Om klimatet” och ska svara på frågor som ”Hur kan vi komma till rätta med klimatförändringarna?”, ”Går det att bygga hus och producera el med ansvar för miljön?” och ”Hur vet man om kläderna och maten är tillverkade under rättvisa förhållanden?”
Serien är i åtta delar och sänds i Kunskapskanalen. Att det kallas ”Kunskapskanalen” gör det hela än värre. Vilken kunskap? De så kallade klimatförändringarna bygger på mycket klen vetenskaplig grund, men har efter åratal av enveten desinformation kommit att betraktas som sanning; om man upprepar en lögn tillräckligt länge…

Sakliga diskussioner uteblir
Tyvärr har den svenska så kallade klimatdebatten blivit extremt politiserad. De främsta företrädarna för IPCC, bara för att ta ett exempel, säger det man bör säga eftersom det – för stunden – är politiskt korrekt. Sakliga diskussioner uteblir och de som inte ansluter sig till den gällande hypotesen blir någon slags parias som enbart bemöts verbalt nedlåtande av ”dem som vet bättre”.

Vi behöver inte gå längre tillbaka än till 1970-talet för att finna en annan för stunden politiskt korrekt åsikt. Då hette det att de kalla vintrarna (och somrarna) tydligt indikerade att vi skulle gå mot en ny istid. Lite spetsigt skulle man kunna kalla den hypotesen för den globala nedkylningen.

Och hur är det med den så kallade globala uppvärmningen? Inte mycket. Sanningen är nämligen tvärtom – det blir allt kallare. Sedan 1998 stiger inte jordens medeltemperatur och statistiken för 2006 visar en lägre temperatur än för 2005. Så den korta och i ett större perspektiv helt försumbara temperaturstegringen från 1976 till 1998 är inget annat än just en parentes, precis som andra kortvariga temperaturökningar (och temperatursänkningar) alltid har varit. Notera att detta inte är påhittade eller tillrättalagda uppgifter – det är data från MIT.

Kartan stämmer inte med verkligheten
Givetvis ignoreras detta faktum av de rättroende eftersom det går stick i stäv med deras vetenskapligt skakiga hypotes, som i princip baseras på idén att det är människans utsläpp av koldioxid som är av väsentlig betydelse för jordens uppvärmning. (Om den hypotesen vore riktig skulle ju medeltemperaturen ha stigit i takt med människans ökande utsläpp av koldioxid de senaste tio åren, men det har den, som vi noterat, inte gjort.)

Sedan kan man undra varför i sig duktiga människor nedlåter sig till att jamsa med klimatkramarna. Är det månne för att man då lättare får bidrag till egen forskning – dvs. vi har att göra med något slags anslags- och bidragsstyrt beteende, där politisk korrekthet går före vetenskaplig stringens och d:o ärlighet? 

Tidigare rådde de facto ett tankeförbud för svensk kärnkraftsforskning. När det gäller klimatet har vi just nu ett de facto åsiktsförbud. För det måste vi komma ihåg, det är mycket viktigt, att den så kallade globala uppvärmningen (eller växthusgashypotesen) bara är en åsikt. Inget annat. Därför är det så sorgligt, men tyvärr inte förvånande med tanke på klimathysterikernas åsiktsmonopol, att Sveriges Radio enbart låter  en åsikt (”den politiskt korrekta”) komma fram och det under en tv-serie i åtta (!) delar. När får vi andra faktadrivna och rationella människor motsvarande tv-tid?

Kärnkraft och klimat

Av Nils Ronquist

Kärnkraft och klimat, finns det något samband när det gäller fysiken? En kärnreaktion sker när en neutron fångas upp av en klyvbar isotop som till exempel uran-235. Urankärnan klyvs och masstalet för de två isotoperna är mindre än uran-235. Massan omvandlas till energi enligt Einsteins berömda formel. Neutronen får inte ha för hög eller för låg rörelseenergi. Den ska ligga inom det termiska området. Neutronekonomin är oerhört viktig.

Solens instrålning till jorden är kortvågig d.v.s. den har hög energi. Återstrålningen från jorden är långvågig. Växthusgasernas molekyler främst koldioxid kan inte absorbera all långvågig strålning utan endast de strålar som ligger inom ett mycket snävt våglängdsområde. Med andra ord får energin varken vara för stor eller för liten. (jämför kärnklyvning). Här sker ingen klyvning utan värmeenergin kommer från ökad rörelseenergi och orsakar en global växthuseffekt. Det mesta av återstrålningen passerar utan att absorberas av någon växthusgas.

Atmosfären består till ungefär 0,04 % av växthusgaser. Nu är frågan om den lilla mängden växthusgas med sin rörelseenergi förmår påverka vårt globala klimat? Jag anser tveklöst att de miljarder som läggs ner för att bekämpa koldioxidutsläppen bättre skulle kunna användas till att exempelvis bekämpa hiv/aids i utvecklingsländerna. Där skulle pengarna vara till bättre nytta.
Vid en kärnklyvning frigörs energin 200 MeV, hur många eV frigörs när en foton absorberas av en koldioxidmolekyl? 

Av Jörgen Christensen, pol.mag., tekn.lic.

I svensk statistik, i svenska energiprognoser och i diverse internationella organs dito används i dag en förvirrande mängd enheter. Denna förbistring liksom missvisande användning av termodynamiska funktioner kan leda till felaktiga politiska beslut liksom till missgrepp i kritiska driftssituationer.

Vid ett sammanträde om energipolitik kan typiskt föreligga underlag i form av statistiska uppgifter om t.ex. rikets årshögsta elförbrukning i MW och uppgifter om förbrukning i GWh/vecka eller uppgifter i enheten TWh/a och Mtoe/md. Hur ska en genomsnittlig politiker kritiskt kunna ta till sig, jämföra och bedöma sådana uppgifter? De nämnda enheterna förekommer emellertid alla i officiell statistik, vilket är förkastligt och man borde snarast upphöra med detta.

Storheter och enheter som avviker från fastställd internationell standard bör självfallet inte brukas. Således inte enheter med index, t.ex. varken MWe eller MWv. Sådant leder ofta till allvarliga fel.

Om man tillämpar lagen om energins konstans exempelvis på en elgenererande värmemotor, alltså gör en energibalans för ett sådant system, kommer ekvationen inte att gå ihop om man använder olika enheter för elektrisk energi och termisk energi. Alternativet är att ekvationen explicit eller implicit kompletteras med exempelvis ekvationen.   1 MWv  =  1 MWe
Annars måste man börja lägga till dimensionslösa faktorer, såsom verkningsgrader eller något slags dimension.

nheten TWh/a är olämplig eftersom 1) den innehåller två tidsenheter, nämligen timme och år, och 2) ingen av dessa är grundenheter. Vida bättre är att för energivärden, t.ex. elförbrukning per år och per vecka, använda medeleffekten i t.ex. GW; denna är en multipel av en äkta ISO-grundenhet. En stor fördel är att denna storhet utan omräkning kan jämföras med produktionsapparatens kapacitet, med den ögonblickliga efterfrågan och med den ögonblickliga produktionen. Dessa skulle exempelvis kunna vara 17 GW, 30 GW, 31 GW och 28 GW.

Effekter, speciellt årsmedeleffekt, är i nästan alla sammanhang att föredra. Årsenergin kan vid sällan uppkommande behov lätt kalkyleras, nämligen genom att man multiplicerar med antalet sekunder/(cirka π ggr. tio till sju) eller med antal timmar/a. Exempel: Antag en årsmedeleffekt på 20 GW; den ekvivalerar 630 petajoule/a eller 0,630 EJ/a eller 175 TWh/a.
Decimaltecknet är kommatecken (ISO 31-0) och bör självfallet varken ersättas med kolon, semikolon, punkt eller annat tecken.

Önskvärt är också om man beaktar den nämnda lagen om energins konstans att så vitt möjligt begagna exergi i stället för energi (detta även i beskattningssammanhang). Därigenom förebygges missförstånd som det ständigt återkommande nonsenspåståendet att avloppsvärmen från termiska elverksturbinkondensorer (som Forsmark) skulle vara meningslöst slöseri.

Att åstadkomma den här föreslagna förbättringen vore enkelt, men det bromsas av byråkratisk konservatism, arbetsovilja och simpel okunnighet inte minst hos sådana internationella organ som IEA, OECD och UNDP som alla tycks vara ovetande om ISOs existens.